Var försiktig när du kastar sten i glashus

I helgen har polisen slagit till mot ett så kallat hackerspace (Forskningsavdelningen) i Malmö. Polisen har gått ut med ett pressmeddelande om tillslaget, som rapporterats vidare på ett flertal ställen i media (DN, SR, SVT Play, Sydsvenskan) och även ett på ett par bloggar (Forskningsavdelningen, Sagor från livbåten och Copy me happy).

Polisen vill naturligtvis framställa detta som en stor framgång för deras arbete att bekämpa svartklubbar i Malmö. De som sympatiserar med Forskningsavdelningen vill naturligtvis gärna få det att framstå som ett övergrepp, brokep på Copy me happy antyder till exempel mer eller mindre öppet att polisens tillslag är en direkt följd av artikeln i Sydsvenskan i förra veckan. Upprördheten är stor över att Polisen inte berättar att de även beslagtagit ett antal datorer (uppgifterna varierar mellan runt 20 till runt 50). Och varför beslagta datorer som ju inte rimligtvis kan ha nåt med den påstådda svartklubben att göra? Och varför granskar inte media det här?

De som känner mig vet att jag sympatiserar med Piratpartiet och är oerhört kritisk både mot FRA-lagen och IPRED-lagen, men den bild jag får är att de här hackarna är mer än lovligt naiva:

43 flak öl

39 flaskor sprit

66 liter vin

I artikeln i Sydsvenskan framställs verksamheten som en samlingsplats för duktiga och nyfikna hackers och tekniknördar. Trafikljus på väggen visar hur bra internetuppkopplingen är, det diskuteras hur samhället kommer att se ut när oljan är slut, här ska odlas tomater med rötterna i vatten i ett akvarium. Gulligt. Visst, det är väldigt mycket sprit, men en svartklubb är väl inte hela världen.

Av Polisens pressmeddelande framgår dock att de även hittade ett par slangbomber samt en ”mycket kraftig slangbella”.

Och där dör liksom all trovärdighet som de här hackarna och tekniknördarna eventuellt hade. Det som förvånar är att de upprörda bloggarna Copy me happy – inte olikt polisen – överhuvudtaget inte nämner dessa omständigheter.

5 anledningar till att strunta i Facebook och sociala medier

Tada! här är min första topplista. Eftersom jag är urgammal (nåja, 41) med Internet-mått mätt möter jag många jämnåriga som funderar på varför de ska bry sig om Facebook och sociala medier. Så här följer en lista med fem anledningar till att man kan strunta i det:

  1. Du har inga kollegor, släktingar, vänner eller bekanta som du bryr dig om eller som bryr sig om dig, och du vill inte ha några nya heller.
  2. Du känner i och för sig en handfull människor, men de är ointressanta och har inget att tillföra dig – men du vill ändå inte lära känna nya människor.
  3. Du har inget att tillföra någon, dvs du har inga intressen och kan inget och tycker inget. Om nåt.
  4. Du vet redan allt du behöver veta och kan redan allt du behöver kunna. Om allt.
  5. Du har verkligen inte tid – som i ”mer-att-göra-än-en-tvåbarnspappa-som-försöker-bli-vald-till-USAs-förste-svarte-president”-upptagen.

Watch this space – snart kommer företagsversionen av listan över anledningar för företag och organisationer att strunta i sociala medier

Nu är det Social Media Backlash för hela slanten

De flesta är nog bekanta med Gartners hypekurva:

Gartner's hype curve

Först är det ingen utom early adopters som hört talas om det nya, sen stiger förväntningarna något oerhört och alla pratar om det, och sen kommer back lash:en när det går 13 på dussinet som dissar det nya. Och till sist blir tekniken okontroversiell och mainstream.

Just nu har vi en liten backlash för sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet.

Stämningarna kring Twitter liknar, precis som Deeped redan för ett tag sedan påpekade, de man hörde om Facebook under senhösten 2007. Där fanns de som gick med för att testa, snabbt tröttnade på alla spel, och dramatiskt tillkännagav att de skulle släcka ner sina konton, var det 1 november?

Facebook idag är lika coolt som telefonkatalogen

Redan då hävdade jag att Facebook skulle bli odramatiskt – ungefär lika coolt som att vara med i telefonkatalogen, men samtidigt lite konstigt om man inte var med. Vi är inte där än, men vi är på god väg mot tremiljonersstrecket. Det är ungefär en tredjedel av alla svenskar eller nästan 40 procent av alla online.

Twitter är bara en liten rännil i jämförelse, en tummelplats för social media-evangelister, media- kommunikations- och marknadsföringsfolk, journalister och en hel del wannabes. Och det diskuteras otroligt mycket om Twitter på Twitter, precis som det diskuteras mycket om bloggar på bloggar. Och om media i media.

Men jag tror att man gör sig själv en ernorm otjänst om man väljer att inte se till potentialen.

Historien visar att vi alltid undervärderar kommunikationstekniken

När Internet startades befolkades det av datanördar. Den som tittade på Internet i dess barndom och inte tänkte längre än näsan räckte hade ganska lätt kunnat avfärda det med ”det här är överflödigt, informationen är inte jätterelevant och inte så intressant heller”.

När webben uppfanns var det som ett verktyg för forskare. Under 90-talet avfärdades webben gång på gång som ”ointressant” eller ett ställe där det ”bara fanns porr” av samma kortsiktiga människor. Varför skulle de som campar utanför Gekås bry sig om det här?

En fantasilös person som spelade poker online i början på 90-talet (irc-baserat, dvs med textgränssnitt) skulle aldrig ha förutsett det tidiga 2000-talets explosion av pokersajter. ”Poker handlar om att spela motspelaren, och hur gör man det om man inte ser honom?” Fråga Isildur1

Historien är full av den här typen av missförstånd – i telefonens barndom trodde man att ett av de stora användningsområdena skulle bli att ringa in och lyssna på konserter på distans …

Men vi människor älskar att kommunicera och anammar snabbt ny teknik om den hjälper oss att göra just det.

Mikrobloggandet är inte ännu en kanal – det är en helt ny typ av kanal

Jag ser samma potential i mikrobloggandet, där Twitter i dag är störst. Till skillnad från nästan alla andra sociala nätverk fungerar mikrobloggar verkligen som ett cocktail-party. Du behöver inte sätta upp en komplicerad profil, utan det tar bokstavligt talat en minut att komma igång. Du behöver inte känna nån för att delta, utan kan komma i kontakt med nästan vem som helst. Har du nåt vettigt att tillföra välkomnas du, annars inte.

Att tro att mediaeliten kommer få behålla den här typen av infrastruktur för sig själva är förbluffande närsynt och historielöst. Speciellt när det framförs av folk som ska vara proffs på området.

Med det sagt – jo, det är mycket hallelujah nu. Jag känner det själv när jag läser vissa inlägg om sociala medier, och jag ser det på mina kollegor när jag berättar om ytterligare ett socialt nätverk. Sociala medier kan inte ersätta tradmedia, närvaro på Twitter räcker inte för att bättra på imagen, och det råder fortfarande stor förvirring om vilka mått som är relevanta och hur man faktiskt ska bära sig åt för att ta fram dessa mått. Och var i h-e finns pengarna egentligen?

Men istället för att hänga upp sig på allt Twitter inte är idag – titta på vad det redan är, och vad det kan bli. Det jag ser på Twitter är inte bara ännu en kanal bland många andra – det är en helt ny typ av kanal.

Eller vad tror du? Kommentera gärna här nedanför.

Spotifys spottstyver till artisterna kommer växa

Expressen skriver i dag artikeln ”Ilskan växer mot Spotify” att artisterna får för lite betalt, och exemplifierar med Lagy Gaga som fått 1,150 kronor i ersättning för att hennes låt ”Poker Face” spelats en miljon gånger.

Det här är egentligen ingen nyhet, Expressen har rapporterat om det tidigare, då med tillägget att om Lady Gaga’s låt spelats i programmet Sommar hade hon och låtskrivaren fått en hundring ungefär, baserat på att programmet har runt en miljon lyssnare.

Alltså – det är fruktansvärt dåligt att Spotify betalar 1,150 kronor när en miljon människor lyssnat på låten. Men det är helt OK att SR betalar 100 kronor när en miljon människor lyssnat på låten.

Är det nån mer än jag som inte förstår?

För övrigt så får artisterna ersättning bland annat beroende på hur många betalande medlemmar Spotify har, samt hur mycket reklam Spotify lyckas sälja. Ju bättre det går för Spotify, desto bättre går det för artisterna. Och tvärtom. Låter rätt rimligt i mina öron.

Kommentar: 26 år gammal och aldrig jobbat?!

Aftonbladet kör i dag igång en ny artikelserie kallad ”Det arbetslösa Sverige”, och först ut är Pernilla Åström, 26 år gammal boende i Eskilstuna som aldrig haft ett jobb. Eller, hon har inte haft ett jobb sen hon sommarjobbade som 16-åring – men det kunde lika gärna vara aldrig.

Artikeln är bra skriven, man märker reporterns upprördhet och de inblandades uppgivenhet. Artikelns ingress sätter tonen:

Vi åkte till Eskilstuna med en fördom:

Att det finns jobb bara man anstränger sig.

”Det är bara att fortsätta söka tills ni får napp”, sa vi till Pernilla, 26, och Mirja, 22.

Inget kunde vara mer fel.

Jobben nappar inte alls och det sista Pernilla och Mirja behöver är halvhjärtad uppmuntran nedkörd i halsen. De behöver pengar till hyra och mat.

Med det sagt – låt oss berätta om det stora utanförskapet.

Det är svårt att inte känna för Pernilla och hennes kompisar i Eskilstuna som aldrig haft ett jobb. Att leva på bidrag och bara gå och dra hela dagarna måste vara ett helvete, även om man har en hund. Men frågan som inte ställs i artikeln – och som rimligen borde ställas – är vad Pernilla Åström gjort för att förändra sin situation.

Ja, hon har sökt massor av jobb utan framgång. Hur många får vi inte veta, men vad mer har hon gjort? Det sägs att vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat – och i något läge bör hon ju ha insett att hennes taktik för jobbsökande inte funkar. Då får man ju börja fundera på om man har rätt utbildning, rätt kunskaper, rätt inställning eller om man gör rätt på intervjuerna.

Nu inser ju jag också att för Pernilla som är mitt inne i ”shit-vad-jag-är-värdelös-och-ingen-vill-anställa-mig” så är det inte helt lätt att ställa de här frågorna till sig själv. Eller ens komma på dem. Men nån annan borde göra det. Och journalisten borde också göra det, så att artikeln inte bara blir ytterligare en i raden av ”sätta ett mänskligt ansikte på statistiken”-artiklarna. Men det kanske blir bättre i nästa artikel i serien.

”I framtiden kommer nyheterna att hitta dig!”

Är fortfarande rätt omskakad efter att ha fått veta att en bekants hus brann i natt. Skälet till att jag skriver om det här på bloggen är sättet jag fick veta det på, men först lite bakgrund.

För ett par veckor sedan var jag på Disruptive Media’s ”Really Real Time Conference” som handlade om vad som händer när webben uppdateras i realtid och det är möjligt för människor att följa vad som händer, just nu, i olika delar i världen. En av talarna var Stowe Boyd som bland mycket annat även hävdade att i framtiden kommer vi inte att gå till olika nyhetssajter för att följa nyheterna – istället kommer vi att använda RSS-flöden men framför allt sociala nätverk som Twitter och Facebook för att få nyheter som är relevanta för oss.

Nyhetsflödet på Facebook blir din primära nyhetskälla. Det där låter nåt, eller hur, men åter nu till villabranden.

Olle och Lotten är båda journalister och en hel del annat, och som så många andra bloggar de. Olle och jag jobbade ihop på MacWorld för många år sedan nu, men vi håller fortfarande kontakten sporadiskt via Facebook, LinkedIn, telefon och andra ställen.

När kåken började brinna ringde Lotten på brandkåren, och började blogga. Jag följer inte Lottens blogg, men det gör Deeped som jag däremot följer. Deeped har kopplat sin blogg till sin Facebook-profil, så det är i Facebooks nyhetsflöde som jag alltså denna morgon får reda på att en av mina vänners villa brann. I natt! för några timmar sen. Och precis som Deeped och Jardenberg konstaterar jag bara – det krävs en speciell sorts bloggare för att uppdatera bloggen samtidigt som kåken brinner.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nog är det märkligt. Nyheterna kommer inte att vänta tills i framtiden med att hitta dig – det gör de redan nu.

Beviset: fildelning hotar skivbolagen, inte artisterna

Som jag skrev kort om igår så fortsätter upphovsrättslobbyns kamp för att lagstiftningsvägen skydda den affärsmodell som internet gjort obsolet. Igår larmade nämligen Ifpis vd om att många internetoperatörer raderar trafikuppgifter snabbare än förr, vilket är ett problem för de som behöver dessa trafikuppgifter för att bekämpa brott. Och det är ju ett problem, även om de flesta nog anser att jakten på pedofiler och rånare är viktigare än att sätta dit fultankande 15-åringar. Ytterligare en negativ effekt av IPRED.

Upphovsrättslobbyn gillar att peka på två trender för att visa att IPRED är nödvändigt: För det första pekar de på att CD-försäljningen gått ner under en lång rad år, för det andra pekar de på att den utvecklingen nu vänt sedan IPRED infördes. Det här måste ju innebära att upphovsrättsmännen tidigare gick miste om inkomster, men att de nu efter IPRED återigen får sin rättmättiga ersättning. FEL!

Det är rätt att CD-försäljningen gått ner under de senaste åren, och det har också lett till att skivbolagen tjänat mindre pengar. I juli skrev jag ett inlägg där jag beskrev hur internet dödat skivbolagens affärsmodell, och att det var den affärsmodellen som IPRED är tänkt att skydda. Och i dag hittade jag lite data som tycks visa att artisterna faktiskt tjänar mer pengar än någonsin.

Läs gärna hela blogginlägget, men i kortform handlar det om:

  • att det i första hand är skivbolagen som tjänar de stora pengarna på skivförsäljning, inte artisterna
  • att artisterna är de som tjänar mest pengar när de framträder live
  • att artisterna tjänar betydande summor när deras låtar spelas offentligt, och det har inte alls påverkats av fildelningen

Mycket tydligare än så här blir det inte – IPRED är en lag som i första hand gynnar skivbolagen genom att skydda en obsolet affärsmodell. Om fokus hade legat på hur mycket pengar artisterna tjänar, i stället för på pseudo-relevanta mått som skivförsäljning och skivbolagsvinster, hade det aldrig funnits något skäl att införa IPRED.

Grattis Riksdan! Ni löste ett problem, men skapade istället ett annat och mycket värre

Svårare att jaga pirater

Upphovsrättslobbyn har lyckats övertyga politiker i Sverige och resten av världen att fildelning är ett stort och allvarligt problem som kräver långtgående kränkningar av den personliga integriteten att komma till rätta med. Så de fick den så kallade IPRED-lagen och FRA-lagen följde med av bara farten.

Vad de nog inte hade räknat med var att vanligt folk inte alls har lust att bli övervakade. Anonymiseringstjänster har fört en ganska undanskymd tillvaro under många år, men tack vare upphovsrättslobbyn och politikerna i skön förening har nu kunskapen om dessa tjänster spritt sig på ett sätt som skulle göra varje PR-byrå mäkta stolta.

Nu ett halvår senare ser vi resultatet: Fler och fler väljer att använda anonymiseringstjänster, och Internetoperatörerna väljer att slänga uppgifter i allt snabbare takt. Ifpis vd är naturligtvis mäkta upprörd över detta, men polisen påpekar klokt att kanske är ändå inte Ifpis problem att sätta dit fultankande 15-åringar värst – det värsta är att grova brott som barnporr och rån nu blir svårare att utreda.

Än en gång har vi fått ett exempel på hur det går när folk som inget begriper får bestämma, och på varför det är viktigt att Piratpartiet kommer in i Riksdagen.

Posted via web from Nils rakt på sak

Svenskt rättsväsende – upp och nedvända världen

”Lagen ser ut så”

Ulf Åsgård, expert på gärningsmannaprofiler, förstår att domen kan väcka känslor.

– Jag förstår att människor som inte jobbar med rättssystemet kan bli förvånade. Men det är så här lagen ser ut. Man får inte ta i mer än nöden kräver, säger han.

Hur ska man veta hur mycket man kan ingripa?

– De allra flesta kan besinna sig och ta i endast så hårt som det krävs, men det finns de som tar i för mycket i stundens hetta. Då ska man enligt lag straffas annars skulle man kunna få ett samhälle där folk skjuter andra till döds och hävdar nödvärn. Vi har lagar för att folk inte ska ta rättvisan i egna händer.

Twittrade först om detta, för jag är verkligen bara lekman när det gäller straffrätt och känner att jag kan för lite för att skriva ett helt blogginlägg, men känner att 140 tecken inte räckte till.

Historien i korthet: En man ingriper när en äldre kvinna blir attackerad i sin bil av en våldsman som kopplat strypgrepp på henne. Han tar en domkraft och slår en gång, utan reaktion. Han slår en gång till, den här gången i huvudet, och våldsmannen segnar ner. Den ursprunglige angriparen får vilkorlig dom och döms att betala 8 000 i skadestånd. Mannen som försvarar får 1 års fängelse och 50 000 i skadestånd.

Jag tycker Ulf Åsgård gör tre missar:
1. Att vi har lagar som går 180 grader mot allmänhetens uppfattning om rätt och fel är uppåt väggarna.
2. De allra flesta kan _inte_ besinna sig i situationer som dessa, då de är ovana vid våld och därför är allt annat än kalla. Finns det ens någon som kan svara på exakt hur mycket våld som krävs för att stoppa en person som knappt reagerat på ett slag mot axeln med en domkraft?
3. Nej, folk skulle inte döda våldsmän till höger och vänster utan såna här lagar. Situationerna är ytterst ovanliga och de flesta av oss ogillar som sagt våld.

Som jag Twittrade om tidigare, ”förvånad” är inte det ord som bäst beskriver vad jag känner.

Posted via web from Nils rakt på sak

Att jag tackar nej till ditt cause betyder inte att jag inte bryr mig

Jag tackar nästan konsekvent nej till alla Cause-inbjudningar jag får på Facebook. De kommer i vågor, men brukar snitta på 1-2 per vecka. Av samma skäl brukar jag tacka nej till nästan alla gruppinbjudningar, och jag är väldigt sparsam med att bli ett ”Fan” av någon sida.

Det är inte så att jag struntar i bröst-cancer, prostata-cancer, gatuvåld, fyllekörning, sälslakt, mangroveträsk, kvinnomisshandel, traficking eller någon av de femtielva andra goda initiativen som cirkulerar på nätet. När jag ignorerar din inbjudan att joina ditt cause mot fyllekörning så betyder inte det att jag tycker att fyllekörning är OK. När jag trycker bort rosa bandet så beror inte det på att jag är likgiltig inför alla de tusentals kvinnor som varje år drabbas av bröstcancer.

Problemet är att dygnet har 24 timmar, och de flesta är redan upptagna med annat. Mellan jobbet och familjen och ditt behov av sömn, hur många timmar per dygn har du kvar? En? Två?

”Cause” har några synonymer på engelska: campaign, movement, effort, drive, crusade. Crusade/korståg ger en fingervisning om vad det handlar om – att det är ett ideal eller en god sak, något du ska engagera dig i, bortom att trycka på en knapp.

Jag tror att alla mår bra av att engagera sig i något som bidrar till ett bättre samhälle utan man ser någon omedelbar egennytta. Man kan bidra med tid eller pengar eller både och. Men vi har alla begränsat med båda, och tar vi det lilla vi har och smetar ut det över för många olika saker …

Det är klart att jag bryr mig, men jag har valt vissa saker som engagerar mig, och därmed även valt bort alla andra.

Jag tycker inte att causes är fel, tvärtom är det ett bra sätt att öka medvetenheten om vissa problem. Ett slags spam som jag inte störs av att få. Men jag kommer förmodligen inte att acceptera att joina din cause.

För frågan som ställs är inte ”Tycker du att det är synd att kvinnor dör i bröst-cancer?” – frågan som ställs är ”Tycker du att bröst-cancer är ett så stort problem att du vill prioritera det framför leukemi, prostata-cancer, gatuvåld, kvinnomisshandel, traficking och de femtielva andra goda sakerna, och lägga timmar varje vecka och pengar varje månad på att stoppa det?”

Gör du det?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare