Stormar i sociala medier är varken rätt eller fel

Storm Front 14Både Hans Kullin och Brit Stakston har nyligen skrivit ett par intressanta inlägg på temat stormar i sociala medier.

Hans Kullin framhåller att i dag kan en konsument som är flink med pennan ställa till med betydande PR-skador för ett företag, på ett sätt som var otänkbart för bara några år sedan. Brit Stakston å andra sidan diskuterar hur en liten krusning på Twitter-vattnet snabbt kan nå orkanstyrka om bara rätt twittrare spelar på rätt strängar. Båda landar i slutsatsen att även om det är positivt att spelfältet numera är betydligt jämnare än det var förr, så ligger det en fara i snabbheten i sociala medier.

Brit Stakston menar att flockmentaliteten gör oss lätta att manipulera, och att konsekvensen kan bli ”att sökarljuset snart försvinner från Twitter och att vår enögdhet gör att mediet tappar greppet om fler av oss flitiga twitteranvändare” och Hans Kullin manar till eftertanke innan vi konsumenter använder oss av den makt vi fått och oroas över att ”om allt mer av debatten på nätet karaktäriseras av sociala medie-stormar över bagateller, då riskerar vi att ingen lyssnar alls till slut.”

Jag gillar mycket av det som både Brit Stakston och Hans Kullin skriver, men i de här fallen är det något som skaver. Man får en känsla av att det skulle finnas något rätt sätt för gemene man att använda sociala medier – till skillnad från hur de faktiskt använder dem idag. Men jag tror det är en återvändsgränd att prata om sociala medier i termer av rätt eller fel, på samma sätt som det är meningslöst för politiker som befinner sig i ett mediedrev att skylla ifrån sig på att journalisterna bedriver drevjournalistik.

För snart 30 år sedan sa en chef till mig att ”en nöjd kund kanske berättar för en av sina vänner, men en missnöjd kund berättar garanterat för minst tio”. Fenomenet är alltså inte nytt och som sociala medier visar kommer det förmodligen aldrig försvinna. När vår upplevelse skiljer sig från våra förväntningar, då vill vi få utlopp för vår besvikelse. Skillnaden är att genomsnittsanvändaren på Facebook i dag berättar om sin besvikelse för sina 245 närmaste vänner istället för bara tio.

Det är klart att det kan kännas orättvist att bli bedömd på något som är ett undantag, och visst finns det ett flockbeteende som kan manipuleras och utnyttjas. Men de företag som därför tror att de kan ignorera kunder som sprider negativa budskap till sina 245 närmaste vänner, oavsett om det plockas upp av traditionella medier eller inte, lär inte bli långlivade. Frågan de bör ställa sig är istället hur de ska kunna hantera en ständigt pågående, lågintensiv krishantering.

Ta kontroll över konversationen på din blogg

Vintage Treasure Troll

Riktiga internet-troll är sällan så här söta.

I dagarna berättade Newsmill att man stängt kommentarsfunktionen. Vill du kommentera eller svara på en debattartikel på Newsmill framöver kan du göra det på en egen blogg och länka, eller så kan du skicka in det till Newsmill för publicering som en separat debattartikel.

Bakgrunden till Newsmills beslut är resursbrist. Skribenterna har abdikerat och Newsmills redaktion har helt enkelt inte tid att hålla efter alla troll, och inte heller kunskap att hantera frågor på det ämne som debatteras. Resultatet har blivit att kommentarsfälten blivit en illaluktande kloak fylld av hat.

Att kommentarerna stängs får omedelbart två effekter: Kvaliteten på de kommentarer som görs kommer att höjas väsentligt. Antalet kommentarer kommer att minska dramatiskt. För en sajt som ska vara en renodlad debattsajt är det här självklart förödande. Och självklart har det lett till en hel del debatt där jag tycker att både Opassande och Sofia Mirjamsdotter skrivit väldigt klokt.

Kommentarernas vara eller icke vara på mediasidor är ett svårt ämne, men för företagsbloggare finns det ett par lärdomar att dra av Newsmills beslut:

  1. Det är ofta kommentarerna som gör en blogg intressant – men som skribent behöver du engagera dig även efter att du postat. När du funderar på hur mycket tid det tar att skriva en bloggpost, glöm inte att räkna med tiden det tar att besvara kommentarerna.
  2. Det är ditt forum, så du kan bestämma vad som är OK och vad som inte är OK. Sätt upp regler och var tydlig med dem. Vanliga regler är till exempel att personangrepp och rasistiska kommentarer inte är tillåtna, men det kan också var att kommentarer ska hålla sig till ämnet.
  3. Lär dig känna igen trollen och ignorera dem. Trollen är inte där för att diskutera, bara för att provocera, och de har till synes oändligt med tid och energi. De vrider diskussionen till hetsig och hatisk argumentation – och det stänker på ert varumärke.

Vad tycker du är viktigast för att få ett bra diskussionsklimat på din blogg?

Köpta likes är ett gissel för Facebook – nu agerar de

Hur märkligt det än kan låta för oss som sysslat med sociala medier ett tag, så finns det företag som ägnar sig åt detta. Jag pratar alltså inte om att det finns företag som säljer den här typen av tjänster – det förvånar mig inte. Däremot undrar jag över hur de som köper ”fans” tänker.

Även om alla dina fans är riktiga så är antal fans en så kallad ”vanity metric”. Det betyder att det är en siffra som får dig att känna dig bra, men som egentligen säger väldigt lite om ifall du närmar dig dina mål. Antalet fans på en Facebook-sida är ett kumulativt mått, det visar hur många som någon gång klickat ”Like” på er Facebook-sida, men det säger absolut ingenting om hur många som läser eller engageras av det du postat den senaste veckan eller månaden. Och det är ju det som betyder något.

Detta är alltså under förutsättning att du har genuina fans som av en eller annan anledning faktiskt själva klickat Like. Om du istället köpt dessa Likes för någon krona styck, så är det ju konton som antingen är robotar, eller människor som är helt ointresserade.

Det är som att sätta in annonser för kattmat i en motorcykeltidning. Bortkastat.

Att företagen som säljer dessa Likes hävdar att det inte finns några etiska problem med det och säger att de står för det, är ganska magstarkt.

För Facebook är falska Likes självklart ett jätteproblem. Likes är så att säga den produkt Facebook säljer, och om företagen börjar tvivla på dem hotas hela deras affärsmodell. Därför har Facebook nu sagt att man kommer att börja införa automatiserade metoder för att ta bort Likes som är resultatet ”malware, hackade konton, lurade användare eller bulkköpta Likes”.

Inte en dag för tidigt.

Och nu har även Kreafon skrivit på samma tema.

Därför kommer jag INTE att rösta på Piratpartiet

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag varför jag skulle rösta på Piratpartiet. I mångt och mycket handlade det om en proteströst. I grund och botten tycker jag att Alliansen har gjort ett väldigt bra jobb i regeringsställning. Jag tyckte det för ett år sedan, och jag är än mer övertygad i dag. Det enda område där jag anser att Alliansen har gjort bort sig fullständigt är när det gäller integritetsfrågan. FRA, Ipred, Telekompaketet är alla exempel på att regeringen sätter statens intressen före medborgarnas, och det går emot allt jag står för.

Förra våren seglade Piratpartiet upp som ett oslipat men dock fräscht alternativ. De hade den personliga integriteten som egentligen enda fråga, och det kändes bra.

Med stigande förvåning har jag sen dess sett fler och fler uttalanden som känns mycket märkliga och som jag haft svårt att känna igen mig i. Kanske har man varit desperata när man letat efter valvinnande frågor att profilera sig på. Jag vet inte, men att välja barnporrlagstiftningen som huvudfråga i valet känns desperat, och att sedan så fullständigt misslyckas i sin kommunikation att man behöver gå ut och påpeka att ”PP är _inte_ för en legalisering av någon form av barnporrhantering” … katastrof börjar inte ens beskriva det. Det känns generande att tänka på att jag sympatiserat med de här nötterna.

Jag trodde aldrig att Piratpartiet hade någon egentlig chans att komma in i Riksdagen, men jag tyckte ändå att det var viktigt att markera att den personliga integriteten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att rösta på ett parti som stod upp för de frågorna hade inte varit bortkastat, även om partiet inte kom in i Riksdagen.

Det är synd att en sån lovande start skulle spåra ur så fullständigt.

Det var på Deepedition jag hittade länkarna.

IPRED onödig – artisterna tjänar mer än någonsin

I går skrev Aftonbladet om en undersökning om hur  musikindustrin påverkats av fildelningen under de senaste 10 åren. Undersökningen har gjorts av två forskare på KTH och presenteras i sin helhet på måndag, men av de förhandsuppgifter som läckt redan nu verkar man kunna dra ett antal intressanta slutsatser:

Musikindustrin omsätter mer pengar än någonsin

Upphovsmännen, alltså artisterna som gör musiken, tjänar mer pengar än någonsin

Skivbolagens intäkter har sjunkit

Det här är glädjande siffror. En stor del av debatten kring fildelning har ju handlat om hur artister ska kunna försörja sig, men det visar sig alltså att den oron har varit överdriven. Det kommer att gå utmärkt även framöver. Historiskt sett har artister alltid varit tjänsteutövare – fram till den punkt då skivan uppfanns tjänade de bara pengar när de uppträdde och det är bara under det senaste dryga seklet som de kunnat bli stenrika utan att regelbundet framträda.

Undersökningen visar också väldigt tydligt att skivbolagens affärsmodell är stendöd. Det är varken positivt eller negativt, bara naturligt. Modern teknik har på område efter område slagit sönder skivbolagens affärsmodell, och de tillför inte längre särskilt mycket värde. Ett företag som inte kan anpassa sig när förutsättningarna förändras försvinner, trist för de inblandade men inget som påverkar samhället i stort.

Men man undrar ju förstås hur alla de politiker som var med och beslutade om IPRED känner sig i dag. Undersökningen visar ju med all önskvärd tydlighet att de blivit grundlurade. Upphovsmännen behöver inte IPRED, tvärtom klarar de sig bättre än någonsin. Istället har svenska politiker stiftat en lag som är ett kraftigt intrång i den personliga integriteten, som ger privata företag myndighetsliknande befogenheter, som öppnar för utpressningsliknande civilrättsprocesser mellan ojämlika parter, och som egentligen bara gynnar amerikanska skivbolag.

Snyggt jobbat!

Trendspaning – nästa år tar vi med oss vännerna ut från nätverkssajterna

Det är december och därmed dags att summera året som gått, och fundera på hur nästa år ska bli. Per Torberger tror på mindre sammanhang, på SSBD finns en hel rad trendspaningar inför 2010, och vi lär nog få se fler innan december är slut. Så det här är mitt lilla bidrag.

Den trend jag pratar om här började faktiskt för över ett år sedan, och handlar om hur murarna runt de sociala nätverken blir lägre. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Facebook Connect, som fick en lovande start – men jag är lite besviken över vad som ännu inte hänt. För er som inte vet vad Facebook Connect är kan det kort beskrivas som ett sätt att ta med sig sin profilinformation från Facebook, och använda den på andra sajter. Men läs gärna Mashable’s snart ett år gamla artikel ”10 Great Implementations of Facebook Connect” samt artikeln ”5 Great Examples of Facebook Connect on the iPhone” för exempel på hur det använts.

Den trend jag tror vi kommer att se nästa år, eller som jag i varje fall vill se nästa år, är att murarna runt de sociala nätverken börjar monteras ner ännu mer. På lång sikt tror jag nämligen inte att de sociala nätverkssajterna kan hålla vårt intresse på samma sätt som i dag.

Som de sociala nätverken fungerar i dag går man till en viss sajt – Facebook, Plaxo, LinkedIn, Myspace eller vad det nu är – och så är man social en stund. Sen klickar man sig vidare till en annan sajt, för att handla mat, köpa böcker, planera en resa, hyra film eller köpa en cd, eller bara läsa nyheter – och då är man plötsligt inte social längre.

Men frågan är – är det inte just vid såna tillfällen man verkligen vill veta vad ens kompisar tycker?

DN är såvitt jag vet först ut av de större sajterna i Sverige med detta – förutom sin vanliga ”Mest lästa”-lista har de något de kallar Vänners Nyheter – en lista över de mest kommenterade artiklarna i just din bubbla. Jag får det i och för sig inte att funka, men idén är strålande. Tänk om även cdon.com kunde rekommendera filmer, inte enbart utifrån vad du söker på, utan även utifrån Flixter’s movie compatibiltiy test? Tänk om du kunde se vilka resmål dina kompisar varit på, direkt på bokningssajten? Det här tror jag att vi kommer att få se betydligt fler exempel på under nästa år.

Så det är min minitrendspaning inför 2010 – att de murarna kring de sociala nätverkssajterna kommer att bli lägre eller försvinna helt, och att vi kommer att få se fler och fler sajter som integrerar sitt eget material med dina kompisars aktiviteter.

Vad tror du?

”I framtiden kommer nyheterna att hitta dig!”

Är fortfarande rätt omskakad efter att ha fått veta att en bekants hus brann i natt. Skälet till att jag skriver om det här på bloggen är sättet jag fick veta det på, men först lite bakgrund.

För ett par veckor sedan var jag på Disruptive Media’s ”Really Real Time Conference” som handlade om vad som händer när webben uppdateras i realtid och det är möjligt för människor att följa vad som händer, just nu, i olika delar i världen. En av talarna var Stowe Boyd som bland mycket annat även hävdade att i framtiden kommer vi inte att gå till olika nyhetssajter för att följa nyheterna – istället kommer vi att använda RSS-flöden men framför allt sociala nätverk som Twitter och Facebook för att få nyheter som är relevanta för oss.

Nyhetsflödet på Facebook blir din primära nyhetskälla. Det där låter nåt, eller hur, men åter nu till villabranden.

Olle och Lotten är båda journalister och en hel del annat, och som så många andra bloggar de. Olle och jag jobbade ihop på MacWorld för många år sedan nu, men vi håller fortfarande kontakten sporadiskt via Facebook, LinkedIn, telefon och andra ställen.

När kåken började brinna ringde Lotten på brandkåren, och började blogga. Jag följer inte Lottens blogg, men det gör Deeped som jag däremot följer. Deeped har kopplat sin blogg till sin Facebook-profil, så det är i Facebooks nyhetsflöde som jag alltså denna morgon får reda på att en av mina vänners villa brann. I natt! för några timmar sen. Och precis som Deeped och Jardenberg konstaterar jag bara – det krävs en speciell sorts bloggare för att uppdatera bloggen samtidigt som kåken brinner.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nog är det märkligt. Nyheterna kommer inte att vänta tills i framtiden med att hitta dig – det gör de redan nu.

Beviset: fildelning hotar skivbolagen, inte artisterna

Som jag skrev kort om igår så fortsätter upphovsrättslobbyns kamp för att lagstiftningsvägen skydda den affärsmodell som internet gjort obsolet. Igår larmade nämligen Ifpis vd om att många internetoperatörer raderar trafikuppgifter snabbare än förr, vilket är ett problem för de som behöver dessa trafikuppgifter för att bekämpa brott. Och det är ju ett problem, även om de flesta nog anser att jakten på pedofiler och rånare är viktigare än att sätta dit fultankande 15-åringar. Ytterligare en negativ effekt av IPRED.

Upphovsrättslobbyn gillar att peka på två trender för att visa att IPRED är nödvändigt: För det första pekar de på att CD-försäljningen gått ner under en lång rad år, för det andra pekar de på att den utvecklingen nu vänt sedan IPRED infördes. Det här måste ju innebära att upphovsrättsmännen tidigare gick miste om inkomster, men att de nu efter IPRED återigen får sin rättmättiga ersättning. FEL!

Det är rätt att CD-försäljningen gått ner under de senaste åren, och det har också lett till att skivbolagen tjänat mindre pengar. I juli skrev jag ett inlägg där jag beskrev hur internet dödat skivbolagens affärsmodell, och att det var den affärsmodellen som IPRED är tänkt att skydda. Och i dag hittade jag lite data som tycks visa att artisterna faktiskt tjänar mer pengar än någonsin.

Läs gärna hela blogginlägget, men i kortform handlar det om:

  • att det i första hand är skivbolagen som tjänar de stora pengarna på skivförsäljning, inte artisterna
  • att artisterna är de som tjänar mest pengar när de framträder live
  • att artisterna tjänar betydande summor när deras låtar spelas offentligt, och det har inte alls påverkats av fildelningen

Mycket tydligare än så här blir det inte – IPRED är en lag som i första hand gynnar skivbolagen genom att skydda en obsolet affärsmodell. Om fokus hade legat på hur mycket pengar artisterna tjänar, i stället för på pseudo-relevanta mått som skivförsäljning och skivbolagsvinster, hade det aldrig funnits något skäl att införa IPRED.

Förlängningen av upphovsrätten får vänta

I våras röstade EU-parlamentet igenom en lag som skulle ge musiker förlängd upphovsrätt från dagens redan långa 50 år, till 70 år. Det är bättre än de 95 år som skivindustrin vill ha, men som jag skrivit tidigare är det naturligtvis åt helvete för långt. Som så mycket annat som har med upphovsrätt att göra så gynnar det bara de stora förlagen och har väldigt lite med de verkliga upphovsmännens intressen att göra.

För att det ska kunna bli lag krävs dock att förslaget godkänns av ministerrådet, men där har det som tur är stött på förhinder. Tydligen finns det en blockerande minoritet av länder som gör det omöjligt att få igenom lagen nu, och det läggs därför på is tills vidare. Det är skönt att se att upphovsrättslobbyn i varje fall inte lyckats lura våra politiker på alla områden.

Domen mot Anna Odell är helt rätt

Jag ska villigt erkänna att jag inte kan särskilt mycket om konst, så jag är säkert ut på väldigt tunn is här, men jag tycker att domen mot Anna Odell är helt rätt. Jag har läst en hel del reaktioner på domen som alla går ut på att den skulle vara ett hot mot konsten, alternativt journalistiken (Expressen, Aftonbladet, DN), och jag måste erkänna att jag förstår deras synpunkter. Det kan tyckas orimligt att man blir straffad för att man bara gör sitt jobb. Men det är något som inte stämmer med detta resonemang, och SvD sätter i ett ledarstick i dag tummen på problemet. Det handlar inte om konst. Det handlar om ansvar.

Om man vill sätta allt ljus på en företeelse eller en lag som man tycker är djupt omoralisk kanske man måste bryta mot lagen. På det sättet följer Anna Odell en lång rad kända exempel på personer som protesterat, helt enkelt genom att bryta mot dem (jag kommer bara på Rosa Parks, utan att i övrigt göra några jämförelser mellan henne och Anna Odell).

Gör det du känner att du måste göra. Om du i den processen gör folk förbannade och bryter mot lagar, ta då ansvar för det.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare