”Be Awesome!” är ingen strategi för sociala medier

Webben svämmar över av goda råd om sociala medier. Det är ”10 smarta sätt att …” hit och ”3 exempel på …” dit. Det är sällan särskilt revolutionerande, men det behövs inte alltid. Ibland måste man höra en sak flera gånger från olika perspektiv innan polletten trillar ner.

Det finns dock en typ av råd som jag tycker är direkt förolämpande, och de kan samlas under etiketten ”Be Awesome!” I princip handlar de här råden om att det är meningslöst att ge sig in i sociala medier om man inte redan är fantastisk.

J.C. Kendall har skrivit ett inlägg på socialmediatoday som är ett bra exempel på det.

Enligt J.C. Kendall är det meningslöst, nej rentav farligt, att ge sig på sociala medier innan följande kriterier är uppfyllda:

  • Du ska älska det du gör och vara en expert på det
  • Du ska vara välkänd och ditt varumärke ska vara autentiskt och minnesvärt
  • Du ska sponsra ett knattelag eller på annat sätt bidra till samhället
  • Du ska vara överlägsen jämfört med dina konkurrenter
  • Dina produkter och tjänster ska vara så överlägsna att de säljer sig själva
  • Du ska kunna förklara hela ditt erbjudande på mindre än 30 sekunder
  • Du ska ha en sajt eller blogg som finns på Googles topp 10
  • Du ska ha flera översvallande kund case
  • Ditt företag ska vara lönsamt

Jag kan inte på rak arm komma på ett enda företag som uppfyller alla dessa kriterier. Ett företag som kommer nära att uppfylla de flesta är Apple. Och de är berömda bland annat för att de inte gör nånting i sociala medier.

Bakom den här rätt löjliga listan finns ändå som så ofta ett korn av sanning.

Sociala medier är ett sätt att mötas och kommunicera, varken mer eller mindre. Det kommer inte automatiskt att göra era produkter och tjänster bättre. Har du lätt att hitta leads men svårt att få till avslut är det inte sociala medier ni ska fokusera på. Har du svårt att behålla personal kommer en tjusig LinkedIn-sida inte att ändra på det. Det är utmaningar du måste ta tag i oavsett sociala medier.

Men skjut inte upp sociala medier tills ni löst alla andra problem, för den dagen ni uppfyller alla kriterier i listan ovan kanske aldrig kommer. Och som företag har ni inget val. Förr snarare än senare kommer ni att behöva hantera sociala medier av den enkla anledningen att folk lägger mer och mer tid på sociala medier, och mindre och mindre tid på traditionella medier som tidningar och tv. Vill ni sälja måste ni finnas där kunderna finns. Vill ni hitta personal måste ni finnas där jobbsökarna finns. Svårare än så är det inte.

Men det J.C. Kendall missar är att det första steget ut i sociala medier faktiskt inte är att likea och posta. Det är att lyssna.

Gamification – när allt blir ett spel kan det lätt bli lite för mycket

Golfare är typexemplet på hur ett intresse gör det näst intill omöjligt att umgås med utövarna. Har du två golfare på middag riskerar de att ta över hela diskussionen. Självklart går det att byta ut golf mot jakt, segling, fiske, bridge, fotboll eller nå’t annat – och med sociala medier och Gamification tas detta nu till helt nya nivåer.

Gamification är en trend med några år på nacken men som det talats allt mer om det senaste året. Enkelt uttryckt handlar Gamification om att introducera spelidéer som att samla poäng, nå nya nivåer och liknande, i sammanhang som inte har med spel att göra. Det absolut tydligaste exemplet finns på träningsområdet där det i dag finns en rad olika sajter som gör din träning till ett spel – Runkeeper, Fitocracy, Nike+, miCoach. Runkeeper och Fitocracy är fristående, medan Nike+ och miCoach är knutna till Nike och Adidas.

Och självklart kan du dela med dig av dina resultat på Facebook och Twitter.

För Nike och Adidas finns det självklara fördelar med Gamification. Deras varumärke förknippas med något som är kul och samtidigt motiverar det människor att träna mer, och som bonus sprids varumärket till ännu fler människor. Alla vinner! Kan det bli bättre liksom?

Samuel på JMW skrev om hur Nike experimenterat med att koppla sitt poängsystem Nike Fuel och sina butiker – du kunde helt enkelt använda dina loggade kilometrar för att köpa prylar på deras sajt. Ett solklart och smart lojalitetsprogram. Däremot håller jag inte med JMW om att det är självklart positivt för Nike om alla som använder Nike+ spammar alla sina vänner hela tiden för att tjäna sociala fuel-poäng på det sättet. En roligare idé vore om man kunde skänka sina poäng till nå’n annan för att få upp dem ur soffan till exempel.

I slutändan tror jag nämligen att både företag och vi vanliga användare får vara lite försiktiga med alla dessa automatiska delningar av våra aktiviteter. Risken är annars att vi blir som den där golfaren som bara maler på. Spektakulära händelser – hole in one, vunnit en tävling – går väl an, men det vanliga nötandet på golfbanan eller i löpspåret blir snabbt tröttsamt för alla utom de mest entusiastiska.

@antonabele agerar nyttig idiot åt upphovsrättsindustrin

Självklart ska inte Internet få vara en laglös zon, men man måste jämföra de problem man försöker åtgärda med de problem motåtgärderna innebär.

Näthat, nätmobbning och förtal på nätet är ruskigt för de som drabbas. Liv blir förstörda. Sett till antalet nätanvändare är det dock förhållandevis få som drabbas. Att införa massövervakning och på det sättet peka ut hela svenska folket som potentiella förövare är en helt orimlig och överdimensionerad respons från staten.

Anton Abele jämför i en debattartikel på DN Debatt med att kränkning och hot på gatan är olagligt. Det är rätt och det är riktigt – men det är också brott som är notoriskt svåra att lagföra. Och ska vi dra den liknelsen till dess logiska slutpunkt, borde vi då inte också införa kameraövervakning och ljudupptagning på samtliga gator och torg? Och hur ska vi hantera allvarligare brott som misshandel, personrån, våldtäkt och mord? Med kameror överallt i både offentliga miljöer och privata hem skulle bevisläget för mängder av brott bli betydligt enklare.

Det vore naturligtvis ett oerhört intrång i den personliga integriteten, men den som har rent mjöl i påsen …

Den som tror att det största problemet med hot och kränkningar på nätet är att bevisläget är svårt måste vara mer en lovligt godtrogen. Det handlar även om vad polisen väljer att ägna sina resurser åt. Om polisen inte ens orkar följa upp anmälningar om våldtäkt, tror någon på fullt allvar att de kommer att bry sig om att jaga författare av olagliga artikelkommentarer?

Den nya lagen kommer däremot innebära att databaserna kommer läcka som såll när kontrollmekanismerna förslappas och allt fler personer får tillgång till datan. Med betydligt större risker för ödelagda liv som följd. Och upphovsrättsindustrin jublar såklart över att ha fått ännu bättre möjligheter att jaga hela Anton Abeles generation.

För övrigt anser jag att rökning borde förbjudas.

Regeringen har bäddat för tele-operatörernas försök att strypa ip-telefonin

Som några kanske lagt märke till har ett antal telekomoperatörer flaggat för att de kommer att strypa möjligheten att prata i telefon över nätet via tjänster som Skype och Viber. Det är inte svårt att förstå varför. Skulle du betala drygt 1000 spänn för att prata en timme med din kompis i Australien, om du kunde ringa henne gratis via Viber? Nä, tänkte väl det.

Det är inte heller svårt att förstå varför de trodde att de skulle få möjlighet att införa såna här blockeringar. Kanske räknade de till och med med att regeringen skulle bistå dem med lagstiftning som förbjuder den här typen av appar och tjänster. Och varför skulle de inte göra det? Regeringen har ju med stor iver genomfört en lagstiftning för att skydda en annan obsolet affärsmodell: upphovsrättsindustrins. Upphovsrättsindustrin har krävt att få fortsätta att distribuera musik på plastbitar, och att ta betalt för varje enskild plastbit, trots att den mycket effektivare distributionskanalen Internet funnits i snart 20 år.

Idén att det är helt OK för en operatör att bestämma hur deras nät ska användas och vilka tjänster som ska få finnas där är också från början en produkt av politiker (Telekompaketet). Faktum är att det finns domstolsutslag på att en operatör faktiskt är ansvarig för vad den som köper uppkoppling använder den till. Att trafiken på nätet ska övervakas är det nyligen klubbade datalagringsdirektivet och tidigare FRA-lagen bra exempel på.

Så det är så jävla dags att börja gnälla nu Anna-Karin Hatt. Med IPRED, FRA-lagen, Datalagringsdirektivet och ACTA har regeringen bäddat för att operatörerna resonerar som de gör.

Fina restauranger serverar inte konserverad mat

Schemalagt material riskerar att kännas lika genuint som konserverad matOch det borde inte du heller göra.

Det är inget fel på konserver, tvärtom. Men man måste vara medveten om begränsningarna. Konserverad mat utan extra kärlek smakar inte hemlagat.

Ibland gör det inget – när du varit ute i naturen flera timmar en kall söndag i november är det få saker som slår kycklingsoppa i en termos. Men samma burkkonserv, uppvärmd utan extra kärlek på söndagsmiddagen för hela släkten kommer inte att ge dig några bonuspoäng hos svärmor.

Det finns massor av verktyg som låter dig schemalägga Tweets flera veckor i förväg. De har sina användningsområden, men om du bara importerar 100 fantastiska citat av kända personer och matar ut ett om dagen får de en omisskännlig smak av konserver.

En av Twitter’s främsta funktioner att de omedelbart fångar tidsandan. Vad som engagerar användare i hela världen i just denna sekund. I förrgår dog Steve Jobs och miljoner människor Twittrade om sin desperata saknad. Det är en sån där nyhet som folk kommer ihåg var de var när de hörde den.

Hur tror du att ett automatiserat Winston Churchill- eller Mark Twain-citat känns i den kontexten?

Schemaläggning är egentligen bara motiverat i två fall:

  1. När du vill skjuta upp publiceringen några timmar så att ditt material kan ses av fler.
  2. Du har förberett en serie blogg-poster som du vill publicera över en lite längre tidsperiod för att maximera trafiken.

Men även då bör du hålla ett öga på vad som händer så att ditt material inte uppfattas som helt feltajmat, eller överskuggas av någon mycket större mediahändelse.

Som jag skrivit tidigare – genuint engagemang i sociala medier tar tid. Det ska de göra.

Vad är du rädd för egentligen – mer träffsäkra Facebook-annonser?

Om jag aldrig ser den här annonsen igen gör det inget.

När Facebook nu stöper om sin tjänst – igen! – blossar debatten åter upp om hur mycket de faktiskt vet om oss. En av nyheterna är något som kallas för ”friktionslös delning” och är enligt kritikerna ett ganska stort intrång i våra privatliv.

Friktionslös delning innebär att du en gång för alla kan ge en tjänst eller en app rätten att uppdatera din profilsida. Om du ger Aftonbladet den rätten kommer din profil att framöver att uppdateras med allt du läser där, oavsett om det är Katrine Kielos sågning av Håkan Juholt eller något lite mer lättviktigt.

Poängen är att du vare sig behöver klicka like eller share – allt du behöver göra är att läsa, så får dina vänner automatiskt se vad du läser. Eller ser på för video. Eller lyssnar på för musik.

Kritikerna har rätt om att friktionsfri delning är lömsk. Jo, den går att slå av. Visst, det är frivilligt. Men funktionen är utvecklad för att du ska glömma bort den, och även om du knappast kommer att få sparken för något du läst på Aftonbladet så är det inte säkert att du vill skylta med att du läser allt som publiceras om Britney Spears. Eller att du lyssnar på Celine Dion.

Vad jag däremot inte förstår är den kritik som går ut på att Facebook kartlägger ditt liv. För vad är egentligen det värsta Facebook kan göra med den informationen? Jo, deras annonser kan bli sjukt träffsäkra. Bara visa sån’t som du faktiskt är intresserad av. Eller som jag själv väljer att se det – om Facebook får veta allt om mig kommer jag aldrig mer att behöva se annonser för släktforskningsmjukvara eller jobbannonser som söker php-utvecklare.

Det här låter som ett löfte mer än ett hot – jag kan knappt vänta på att tekniken blir tillgänglig även för tv-kanaler.

Vad tycker du? Har jag missat nå’t? Lämna gärna en kommentar.

Låt inte er närvaro på Facebook kidnappas av jurister

Johan Zetterström och Åsa Nelhans på advokatbyrån Baker & McKenzie skrev i Dagens Industri häromdagen (tyvärr bara i papperstidningen), om vikten av att ha en policy för medarbetarnas deltagande i sociala medier. I sak är det inte mycket att invända mot vad de säger: ”Vi menar att arbetsgivare är tvungna att acceptera en ökad användning av sociala medier. [De] bör därför i första hand ge rak information om hur sociala medier bör användas.”

Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en policy för sociala medier, men jag blir ändå oroad när jag ser jurister diskutera hur företag och deras anställda ska bete sig i sociala medier. Oron bottnar inte i att jurister skulle ha svårare att förstå sociala medier än andra, utan i den funktion de fyller hos ett företag.

En företagsjurists främsta uppgifter handlar om att tillvarata företagets intressen och att minimera företagets risker.

Problemet är bara att bra kommunikation inte handlar om att minimera risker. Det är inte samma sak som att man ska slänga all försiktighet överbord, eller att jurister är onödiga i en kommunikationsprocess. Men kommunikationsarbetet ska ledas av någon som vill säga något – inte av någon som mest tänker på att minimera företagets risker. Vill man undvika att säga nåt dumt är det nämligen enklast att vara tyst.

När ni tar fram er policy för sociala medier, fundera alltså först på hur ni kan uppmuntra era anställda att engagera sig och hur ni kan underlätta för dem att fungera som era ambassadörer. Inse att nästan alla situationer de stöter på kan hanteras genom att tillämpa sunt förnuft: ”Hur skulle min chef reagera om han såg det här?”

Först när ni är klara med det ska ni börja fundera på om det kanske är läge att låta en jurist se över er policy.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare