Paul Ronge och Jeanette Fors-Andrée tycker båda att Juholt skötte krishanteringen bra, och de motiverar det med att Juholt fick fortsatt förtroende av VU. Själv har jag kallat den för ”Ett skolboksexempel på usel krishantering.”

Det går inte att utvärdera krishanteringen utan att diskutera vad krisen bestod av, och jag menar att det var tre element: schabblet kring skuggbudgeten, bostadsbidraget och diskussionen om temporära medborgarskap. Var och en för sig hade dessa frågor medial sprängkraft – tillsammans blev de ”den perfekta stormen”.

Det går inte heller att utvärdera krishanteringen utan att diskutera vad som stod på spel: Förutom att Juholt och Socialdemokraterna självklart ville undvika ett nytt uppslitande partiledarval, så handlar det även om bilden av Socialdemokraterna som ett regeringsdugligt parti och Juholt som en trovärdig statsministerkandidat.

Det handlar alltså inte enbart om vad Juholt gör och inte gör, eller hur han gör det – det handlar ju i slutändan om hur effektiva åtgärderna är för att begränsa skadorna.

Juholt har under krisens gång blivit påkommen med att ljuga om skuggbudgeten, han har glidit på sanningen när det gäller vem som sa vad till vem i turerna runt Reepalus förslag om temporärt medborgarskap, han har erkänt att han inte brytt sig om att ta reda på hur regelverk ska tolkas. VU har vidare underkänt hans förmåga att rekrytera duktiga medarbetare och satt på honom en överrock i form av Ingvar Carlsson.

Det är ingen överdrift att säga att Juholt förlorade nästan allt, utom just jobbet. Socialdemokraterna framstår idag som ett parti i fullt kaos och Juholt som en person som är impulsiv och med ett ganska avslappnat förhållande till sanningen.

I det perspektivet tycker jag inte att krishanteringen kan kallas något annat än katastrofal.

Juholt själv och socialdemokraterna får både ris och ros för sitt sätt att krishantera. Paul Ronge tycker att Juholt trots allt gjorde det mesta rätt – han tog direkt tag i situationen och kallade till presskonferens. På presskonferensen tog han sedan ansvar för det fel han gjort, bad om ursäkt och berättade hur han tänkte rätta till felet. Det är krishantering 1A, även känt som ”att göra en pudel”. I och med att Juholt trots allt fick fortsatt förtroende av socialdemokraternas verkställande utskott menar Ronge att krishanteringen var lyckad.

I efterhand kan man konstatera att det var ett misstag av Juholt att kalla till presskonferens innan han tagit reda på alla fakta. Aftonbladet påstod att regelverket var glasklart, men vid en närmare granskning visade det sig att det faktiskt var ganska otydligt.

Sandro Wennberg på PR-byrån Westander är därför kritisk till Juholts krishantering. Han tycker att den snabba och dåligt förberedda pudeln innebar att Juholts berättelse behövde ändras vid ett flertal tillfällen, vilket skadade förtroendet för Juholt. Wennberg påpekar också att den snabba pudeln innebar att Juholt misslyckades med att visa att han frågan på allvar. Att Juholt är ledsen för att han orsakat en förtroendekris för socialdemokratin är uppenbart – men är han ledsen för det han gjorde?

Lars Thalén på K-Street Advisors är mest kritisk och tycker att Juholts gatlopp i medierna enbart går att skylla på usel krishantering och helt kunnat undvikas. Thaléns kritik tar fasta på vad Juholt gjorde veckorna innan Aftonbladets avslöjande. Juholt  har ju själv medgett att han kände till att Riksdagsförvaltningen hade frågor kring hur mycket bidrag han egentligen var berättigad till. Det Juholt borde ha gjort då var att proaktivt gått ut och krävt tydligare regler, och därmed helt undvika att behöva göra en pudel.

Det alla tre har gemensamt är att de helt fokuserar på det som startade Juholts kris – den (eventuellt) felaktiga ersättningen. De andra kriser som var under uppsegling (kritiken mot arbetet med skuggbudgeten och den kaotiska hanteringen av Ilmar Reepalus utspel om temporära medborgarskap) berör de nästan inte alls.

Min egen uppfattning är att Juholts krishantering har varit usel från början till slut.

• Den uselt förberedda presskonferensen på fredagmorgonen där Juholt erkände att han brutit mot reglerna, men undvek att svara på varför han trott att Riksdagen ska stå för hans sambos boendekostnader
• Det illa formulerade Facebook-utspelet vid 10-tiden på lördagskvällen som eldade på krisen
• TT-intervjun på söndagen där Juholt ändrade sin historiebeskrivning från fredagens presskonferens och ångrade det bara några timmar gamla Facebook-utspelet
• Avslöjandet i Aktuellt om att det visst fanns en tidigare version av skuggbudgeten trots Juholts försäkran om motsatsen
• Juholts svar att han inte personligen gett Morgan Johansson klartecken att ge stöd åt Ilmar Reepalu, samtidigt som han undvek att svara på om hans stab gett klartecken

Syftet med krishantering är att minimera de skador som mediernas rapportering kan orsaka. Krishantering kan tyvärr inte ändra på det som faktiskt har hänt, men rätt genomförd kan krishantering återupprätta ett förlorat förtroende. Med den definitionen kan Juholts krishantering inte ses som något annat än ett monumentalt misslyckande. Efter förra veckans händelser uppfattar de flesta Juholts besked som något som kan ändras efter par timmar, och enligt en undersökning genomförd av Metro och Yougov tror tre av fyra svenskar att Juholt ljuger.

Det är inget fel på konserver, tvärtom. Men man måste vara medveten om begränsningarna. Konserverad mat utan extra kärlek smakar inte hemlagat.

Ibland gör det inget – när du varit ute i naturen flera timmar en kall söndag i november är det få saker som slår kycklingsoppa i en termos. Men samma burkkonserv, uppvärmd utan extra kärlek på söndagsmiddagen för hela släkten kommer inte att ge dig några bonuspoäng hos svärmor.

Det finns massor av verktyg som låter dig schemalägga Tweets flera veckor i förväg. De har sina användningsområden, men om du bara importerar 100 fantastiska citat av kända personer och matar ut ett om dagen får de en omisskännlig smak av konserver.

En av Twitter’s främsta funktioner att de omedelbart fångar tidsandan. Vad som engagerar användare i hela världen i just denna sekund. I förrgår dog Steve Jobs och miljoner människor Twittrade om sin desperata saknad. Det är en sån där nyhet som folk kommer ihåg var de var när de hörde den.

Hur tror du att ett automatiserat Winston Churchill- eller Mark Twain-citat känns i den kontexten?

Schemaläggning är egentligen bara motiverat i två fall:

1. När du vill skjuta upp publiceringen några timmar så att ditt material kan ses av fler.
2. Du har förberett en serie blogg-poster som du vill publicera över en lite längre tidsperiod för att maximera trafiken.

Men även då bör du hålla ett öga på vad som händer så att ditt material inte uppfattas som helt feltajmat, eller överskuggas av någon mycket större mediahändelse.

Som jag skrivit tidigare – genuint engagemang i sociala medier tar tid. Det ska de göra.

Wireds förstasida är en episk hyllning till Steve Jobs

Jag fick meddelandet om att Steve Jobs är död av en vän som bor i USA. Han ringde mig 02.13 på morgonen. Den lilla anekdoten säger mycket om hur viktigt Apple varit i mitt liv, och hur många av mina vänner som vetat om det.

 Det går inte att överdriva Apples betydelse för hur vår värld ser ut i dag – den första persondatorn, den första persondatorn med färggrafik, den första persondatorn med ett grafiskt användargränssnitt, iPod, iTunes Store, iPhone, iPad. Och då har vi ändå inte talat om vad Steve Jobs gjort på Pixar.

Steve Jobs har revolutionerat fler industrier än de flesta hinner jobba i. Han var ett geni utan motstycke i näringslivet.

Men för mig känns Steve Jobs död oerhört tung även på ett personligt plan. Jag är en äkta Apple fanboy ända sedan jag första gången använde en Mac Plus nån gång 1986. Under nästan 10 år arbetade jag som journalist och chefredaktör på MacWorld. Apple har präglat hela mitt yrkesverksamma liv och Steve Jobs har betytt mer för mig personligen än någon rock- eller filmstjärna.

Det är alltså med tårar i ögonen jag läser hyllningarna på nätet, och jag är inte ensam.

Apples hyllning till sin grundare lär bli legendarisk

Alla svenska tidningar av betydelse har idag artiklar om Steve Jobs:

Aftonbladet – Världen sörjer Steve Jobs

Computer Sweden – En hel värld sörjer Steve Jobs

DN – Världen sörjer Jobs

Expressen – Världen sörjer Steve Jobs bortgång

M3 – Steve Jobs har gått bort

MacWorld – Farväl, Steve Jobs

SvD – En estradör med fingertoppskänsla

Men ska du bara se en enda video med Steve Jobs i dag, se hans tal till Stanford’s studenter från 2005.

Stay hungry, stay foolish.

Om jag aldrig ser den här annonsen igen gör det inget.

När Facebook nu stöper om sin tjänst – igen! – blossar debatten åter upp om hur mycket de faktiskt vet om oss. En av nyheterna är något som kallas för ”friktionslös delning” och är enligt kritikerna ett ganska stort intrång i våra privatliv.

Friktionslös delning innebär att du en gång för alla kan ge en tjänst eller en app rätten att uppdatera din profilsida. Om du ger Aftonbladet den rätten kommer din profil att framöver att uppdateras med allt du läser där, oavsett om det är Katrine Kielos sågning av Håkan Juholt eller något lite mer lättviktigt.

Poängen är att du vare sig behöver klicka like eller share – allt du behöver göra är att läsa, så får dina vänner automatiskt se vad du läser. Eller ser på för video. Eller lyssnar på för musik.

Kritikerna har rätt om att friktionsfri delning är lömsk. Jo, den går att slå av. Visst, det är frivilligt. Men funktionen är utvecklad för att du ska glömma bort den, och även om du knappast kommer att få sparken för något du läst på Aftonbladet så är det inte säkert att du vill skylta med att du läser allt som publiceras om Britney Spears. Eller att du lyssnar på Celine Dion.

Vad jag däremot inte förstår är den kritik som går ut på att Facebook kartlägger ditt liv. För vad är egentligen det värsta Facebook kan göra med den informationen? Jo, deras annonser kan bli sjukt träffsäkra. Bara visa sån’t som du faktiskt är intresserad av. Eller som jag själv väljer att se det – om Facebook får veta allt om mig kommer jag aldrig mer att behöva se annonser för släktforskningsmjukvara eller jobbannonser som söker php-utvecklare.

Det här låter som ett löfte mer än ett hot – jag kan knappt vänta på att tekniken blir tillgänglig även för tv-kanaler.

Vad tycker du? Har jag missat nå’t? Lämna gärna en kommentar.

Not your average fan

Det här är en lätt omarbetad version av ett blogginlägg som ursprungligen publicerades på LEWIS 360.

Att starta en Facebook-sida är nästan löjligt lätt. Allt som behövs är några klick, och sen ligger sidan uppe. Ett par mail senare har dina vänner och kollegor blivit era första fans. Men efter dessa första fans börjar det bli lite knepigare och frågan “Hur får vi fler fans?” har diskuterats på tusentals bloggar, seminarier och möten.

Problemet med dessa bloggar och seminarier är att även om de faktiskt ofta ger bra svar, så är “Hur får vi fler fans?” ofta fel fråga.

De är inte fans – de är läsare

Ordet “fans” kan vara förvirrande, eftersom det leder tankarna till fans av idrottslag och artister. Men ordet “fan” är faktiskt en förkortning av ordet fanatisk – och om vi ska vara ärliga, hur många företag utom möjligen Apple har fanatiska kunder? Vi kan nog i varje fall enas om att det krävs lite mer än ett klick med musen för att kvalificera någon som en fanatiker.

Att se era fans som läsare eller prenumeranter ligger närmare sanningen.

En överväldigande majoritet av de som gillar en Facebook-sida återkommer heller aldrig till sidan, så det enda som egentligen händer när någon gillar er sida är att de ger er tillåtelse att posta något i deras nyhetsström. Och tyvärr finns inte heller någon garanti för att ni får synas där särskilt länge.

Facebook bestämmer vad som ska synas i en användares nyhetsström med hjälp av en algoritm som kallas Edgerank. Utan att gå för djupt in på hur den fungerar kan vi här nöja oss med att konstatera att ju längre sedan en av era prenumeranter interagerade med något ni postade i deras nyhetsström, desto lägre är sannolikheten för att ni kommer att synas där igen.

Det här är ett av skälen till att antalet fans är en så dålig indikator på hur bra er Facebook-sida är – antalet fans säger nämligen inget om hur många som faktiskt ser vad ni postar. Så istället för att fundera på hur ni kan få fler fans, fråga er istället hur ni kan få fler av era befintliga fans att bli intresserade av det ni postar.

En Facebook-sida är en redaktionell produkt

När ni inser att era fans egentligen är läsare, så inser ni också att utmaningen med att driva en Facebook-sida mest liknar utmaningen med att vara en publicist. Det är en ständig kamp för att fortsätta vara engagerande och relevant. En ny prenumerant brukar nästan automatiskt öppna tidningen när den kommer, men efter de första numren är det framsidan som avgör om den blir läst. Om för många tidningar förblir oöppnade förnyar de inte prenumerationen. På samma sätt kommer för många tråkiga eller irrelevanta postningar att göra att era läsare slutar se era postningar.

När ni postar något på er Facebook-sida måste målet alltså vara att få läsarna att klicka på länkarna, öppna bilderna, titta på videofilmerna och gilla era postningar. Ju mer de klickar, ju högre Edgerank och ju mer sannolikt att de fortsätter se era postningar.

Så vad får folk att klicka? Det är det som är frågan, eller hur?

Det finns inget magiskt knep, allt hänger på vad ni själv sysslar med och vilka era läsare är. Men det finns några saker att tänka på för att fortsätta vara intressant. Ida Nilsson från Perspective Communication har postat några tips, och här är några från mig:

• Era läsare är intresserade av er bransch och relaterade ämnen – om ni är en resebyrå kommer det mesta som har med resor, upplevelser och turism att vara intressant, även sådant som ni kanske inte erbjuder just nu.
• Överraska! Självklart ska ni posta material som ni vet fungerar, men kom ihåg att nyckeln till att överleva i publicistbranschen är att leverera material som läsarna inte visste att de ville ha.
• Blanda! Video, bilder och länkar fungerar på de flesta, men en del människor föredrar vanliga textuppdateringar så ni behöver lite av varje för att nå alla.
• Var mänsklig. Håll marknadstugget borta från Facebook-sidan och att ge läsarna en glimt av vilka som uppdaterar sidan då och då skadar inte.
• Sätt läsaren först. Läsarna förstår att ni vill sälja, men om inte minst 90 procent av det ni postar gynnar läsaren mer än er själva så kommer de att försvinna.

Det här gäller för övrigt alla sociala medier – oavsett om det är någon som följer dig på Twitter, prenumererar på din YouTube-kanal, läser din blogg eller har er i sin cirkel på Google+ så är frågan ni ska ställa er ”Vad vill mina läsare se? Vad vill de läsa?”

Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en policy för sociala medier, men jag blir ändå oroad när jag ser jurister diskutera hur företag och deras anställda ska bete sig i sociala medier. Oron bottnar inte i att jurister skulle ha svårare att förstå sociala medier än andra, utan i den funktion de fyller hos ett företag.

En företagsjurists främsta uppgifter handlar om att tillvarata företagets intressen och att minimera företagets risker.

Problemet är bara att bra kommunikation inte handlar om att minimera risker. Det är inte samma sak som att man ska slänga all försiktighet överbord, eller att jurister är onödiga i en kommunikationsprocess. Men kommunikationsarbetet ska ledas av någon som vill säga något – inte av någon som mest tänker på att minimera företagets risker. Vill man undvika att säga nåt dumt är det nämligen enklast att vara tyst.

När ni tar fram er policy för sociala medier, fundera alltså först på hur ni kan uppmuntra era anställda att engagera sig och hur ni kan underlätta för dem att fungera som era ambassadörer. Inse att nästan alla situationer de stöter på kan hanteras genom att tillämpa sunt förnuft: ”Hur skulle min chef reagera om han såg det här?”

Först när ni är klara med det ska ni börja fundera på om det kanske är läge att låta en jurist se över er policy.

Helsingborgs Dagblad är en stor lokaltidning, men den har normalt sett inget större inflytande på riksplanet. Men i de sociala medierna fick krönikan vingar, det Twittrades och Facebookades och bloggades. Patrik’s lågmälda sorg och slutraden ”För jag vill leva i Norden. Men ungefär en gång i veckan vill jag bara dö.” träffade uppenbarligen rakt i hjärtat på många svenskar.

Till skillnad från GB behövde dock inte Fazer löpa gatlopp i medierna. Söker du på Fazer Kinapuffar på Twingly hittar du inga rasande blogginlägg från den 13 september.

Men trots att de reaktionerna inte riktade in sig mot Fazer har de ändå lyssnat och tagit till sig av kritiken. Aftonbladet, Expressen, DN och SvD har idag artiklar om att den asiatiska nidbilden ska försvinna från påsen.

Ingen Twitterstorm. Ingen bloggbävning. Ändå lyssnar företagen. Något har hänt.

Det är intressant att se ryggmärgsreflexen hos oss som jobbar med de här sakerna. Vi som är övertygade om de sociala mediernas förträfflighet. Snabbt som ögat producerar kollektivet en lista med 10 exempel på småföretagare som är fantastiskt duktiga på sociala medier. En annan sätter ihop en lista med bra råd om hur man kan effektivisera arbetet med sociala medier.

Och det är inte det att de här människorna har fel. Men de missar poängen.

Det finns nog fortfarande de som är lite rädda för sociala medier, det är nog en hel del som är osäkra på exakt hur de ska göra, och naturligtvis de som inte riktigt förstår poängen. Men när jag pratar sociala medier är det sällan det här som är avgörande. Den absolut vanligaste invändningen jag möter är att det inte finns resurser eller tid.

Annonser kanske inte är den aktivitet som ger bäst ROI, men de har en fördel som sociala medier inte har – förutom pengar krävs det nästan ingenting av företaget. Sociala medier däremot kräver tid. Och det ska de göra – det handlar om relationer och dialog med kunderna trots allt. Du kan effektivisera arbetet, men till syvende och sidst är det så att din ROI står i proportion till hur mycket du satsar. Vi gör inte småföretagarna någon tjänst genom att förneka det.

Uppdatering: Det finns en hel del tjänster på nätet som är framtagna för att göra sociala medier enklare att hantera för de som försöker vara närvarande i många olika sociala medier, eller som vill skriva ett gäng uppdateringar och schemalägga dem för senare publicering. De här tjänsterna är onekligen väldigt bekväma, men en undersökning som publicerades nyligen visar att de tyvärr kan vara väldigt ineffektiva. Använder du ett externt verktyg för att uppdatera Facebook så minskar interaktionen från dina fans med upp till 70 procent. Uttryckt lite annorlunda så är det tre gånger mer sannolikt att dina fans ser och agerar på dina manuella uppdateringar, jämfört med om du postat dem via t ex Hootsuite.

Straffet är 30 dagsböter a 50 kronor, i princip ingenting, speciellt inte med tanke på den groteskt hårda moraliska dom som media och arbetsgivare redan utfärdat.

Hade Ola kunnat rädda sig med bättre krishantering? Vissa tror det, själv är jag inte alls lika övertygad. Men det verkar som att Ola kanske kan få rätt i sina förutsägelser i Hübinette i förra veckan: snart är det här glömt och telefonerna börjar ringa igen. SVT utesluter inget, men det tar nog mer än 3 månader, och rimligtvis blir det i andra sammanhang.

Ola säger sig ha nåt stort på gång, men exakt vad vill han ännu inte gå in på.

Han är i varje fall konsekvent.

Uppdatering: Den 22 september, lite drygt en vecka efter domen och två veckor efter Ola’s egen förutsägelse om att han skulle få jobb inom några månader, står det klart att Ola kommer att få jobb i TV-branschen igen. Det är ITV Studios Nordics som anställt honom som kreativ producent.