@antonabele agerar nyttig idiot åt upphovsrättsindustrin

Självklart ska inte Internet få vara en laglös zon, men man måste jämföra de problem man försöker åtgärda med de problem motåtgärderna innebär.

Näthat, nätmobbning och förtal på nätet är ruskigt för de som drabbas. Liv blir förstörda. Sett till antalet nätanvändare är det dock förhållandevis få som drabbas. Att införa massövervakning och på det sättet peka ut hela svenska folket som potentiella förövare är en helt orimlig och överdimensionerad respons från staten.

Anton Abele jämför i en debattartikel på DN Debatt med att kränkning och hot på gatan är olagligt. Det är rätt och det är riktigt – men det är också brott som är notoriskt svåra att lagföra. Och ska vi dra den liknelsen till dess logiska slutpunkt, borde vi då inte också införa kameraövervakning och ljudupptagning på samtliga gator och torg? Och hur ska vi hantera allvarligare brott som misshandel, personrån, våldtäkt och mord? Med kameror överallt i både offentliga miljöer och privata hem skulle bevisläget för mängder av brott bli betydligt enklare.

Det vore naturligtvis ett oerhört intrång i den personliga integriteten, men den som har rent mjöl i påsen …

Den som tror att det största problemet med hot och kränkningar på nätet är att bevisläget är svårt måste vara mer en lovligt godtrogen. Det handlar även om vad polisen väljer att ägna sina resurser åt. Om polisen inte ens orkar följa upp anmälningar om våldtäkt, tror någon på fullt allvar att de kommer att bry sig om att jaga författare av olagliga artikelkommentarer?

Den nya lagen kommer däremot innebära att databaserna kommer läcka som såll när kontrollmekanismerna förslappas och allt fler personer får tillgång till datan. Med betydligt större risker för ödelagda liv som följd. Och upphovsrättsindustrin jublar såklart över att ha fått ännu bättre möjligheter att jaga hela Anton Abeles generation.

För övrigt anser jag att rökning borde förbjudas.

Regeringen har bäddat för tele-operatörernas försök att strypa ip-telefonin

Som några kanske lagt märke till har ett antal telekomoperatörer flaggat för att de kommer att strypa möjligheten att prata i telefon över nätet via tjänster som Skype och Viber. Det är inte svårt att förstå varför. Skulle du betala drygt 1000 spänn för att prata en timme med din kompis i Australien, om du kunde ringa henne gratis via Viber? Nä, tänkte väl det.

Det är inte heller svårt att förstå varför de trodde att de skulle få möjlighet att införa såna här blockeringar. Kanske räknade de till och med med att regeringen skulle bistå dem med lagstiftning som förbjuder den här typen av appar och tjänster. Och varför skulle de inte göra det? Regeringen har ju med stor iver genomfört en lagstiftning för att skydda en annan obsolet affärsmodell: upphovsrättsindustrins. Upphovsrättsindustrin har krävt att få fortsätta att distribuera musik på plastbitar, och att ta betalt för varje enskild plastbit, trots att den mycket effektivare distributionskanalen Internet funnits i snart 20 år.

Idén att det är helt OK för en operatör att bestämma hur deras nät ska användas och vilka tjänster som ska få finnas där är också från början en produkt av politiker (Telekompaketet). Faktum är att det finns domstolsutslag på att en operatör faktiskt är ansvarig för vad den som köper uppkoppling använder den till. Att trafiken på nätet ska övervakas är det nyligen klubbade datalagringsdirektivet och tidigare FRA-lagen bra exempel på.

Så det är så jävla dags att börja gnälla nu Anna-Karin Hatt. Med IPRED, FRA-lagen, Datalagringsdirektivet och ACTA har regeringen bäddat för att operatörerna resonerar som de gör.

Därför kommer jag INTE att rösta på Piratpartiet

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag varför jag skulle rösta på Piratpartiet. I mångt och mycket handlade det om en proteströst. I grund och botten tycker jag att Alliansen har gjort ett väldigt bra jobb i regeringsställning. Jag tyckte det för ett år sedan, och jag är än mer övertygad i dag. Det enda område där jag anser att Alliansen har gjort bort sig fullständigt är när det gäller integritetsfrågan. FRA, Ipred, Telekompaketet är alla exempel på att regeringen sätter statens intressen före medborgarnas, och det går emot allt jag står för.

Förra våren seglade Piratpartiet upp som ett oslipat men dock fräscht alternativ. De hade den personliga integriteten som egentligen enda fråga, och det kändes bra.

Med stigande förvåning har jag sen dess sett fler och fler uttalanden som känns mycket märkliga och som jag haft svårt att känna igen mig i. Kanske har man varit desperata när man letat efter valvinnande frågor att profilera sig på. Jag vet inte, men att välja barnporrlagstiftningen som huvudfråga i valet känns desperat, och att sedan så fullständigt misslyckas i sin kommunikation att man behöver gå ut och påpeka att ”PP är _inte_ för en legalisering av någon form av barnporrhantering” … katastrof börjar inte ens beskriva det. Det känns generande att tänka på att jag sympatiserat med de här nötterna.

Jag trodde aldrig att Piratpartiet hade någon egentlig chans att komma in i Riksdagen, men jag tyckte ändå att det var viktigt att markera att den personliga integriteten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att rösta på ett parti som stod upp för de frågorna hade inte varit bortkastat, även om partiet inte kom in i Riksdagen.

Det är synd att en sån lovande start skulle spåra ur så fullständigt.

Det var på Deepedition jag hittade länkarna.

Priset för säkerhet och priset för frihet

Anders Mildner, vars texter jag alltid uppskattar, har skrivit en tänkvärd krönika i gårdagens SvD. Den fick mig att fundera över vad vi är villiga att ge upp för att uppnå en höjd känsla av säkerhet, och vilket pris vi är villiga att betala för att vara fria.

De som nu arbetar för mer övervakning på nätet (politiker, polis och säkerhetstjänster) gör det med argument som är svåra att värja sig mot. ”Vi måste bekämpa terrorism och brottslighet.” Ingen tycker väl egentligen något annat.

Men problemet med de här argumenten är att de ständigt kan återanvändas för utökad övervakning, oavsett hur mycket övervakning vi redan har. För oavsett hur mycket övervakning vi har kommer det att finnas terrorister som lyckas – som någon polis sa: ”Terroristerna behöver bara lyckas en gång – vi måste lyckas varje gång.”

Terrorism fanns långt innan internet och behöver inte internet för att fungera. Tvärtom visar det sig att Al Quaida när de planerar nya terrordåd undviker att använda sig av modern teknik som Internet och mobiltelefoni och förlitar sig på kurirer i stället (saknar tyvärr källa till detta, kan någon hitta den vore jag glad). Det är inte heller så att polis och säkerhetstjänster lämnar ut några garantier eller ens ambitionsnivåer för vad de ska klara av när de kartlägger alla mail, telefonsamtal och webbsidor du besöker. Allt de säger är att det kommer att bli ”säkrare”, utan närmare definition.

Ett liknande resonemang kan föras kring brottslighet. Tittar vi på den brottslighet som får mest utrymme i media, och som man därmed kan anta upprör flest människor, har den väldigt lite med Internet att göra. Rån, mord, misshandel och andra typer av våldsbrott är vad de flesta är mest oroade över – och dessa brott lär inte bli väsentligt färre om säkerhetstjänsten får tillgång till varenda svensks mail- och telefonloggar.

Det är möjligt att en del terrorattentat kommer att kunna undvikas med ökad övervakning, och det är nästan helt säkert att en del brott kommer att kunna klaras upp som annars hade varit svåra att lösa. Men hur många!?

Låt oss en gång för alla enas om en sak – det går inte att helt förhindra brottslighet och terrorism, oavsett hur mycket övervakning vi har. Inte ens amerikanska fängelser, där den personliga integriteten av naturliga skäl är helt avskaffad, är brottsfria zoner. Med andra ord kommer utökad övervakning bara att till viss grad att lyckas minska terrorism och brottslighet.

Men om bara ett enda terroristdåd kan förhindras, är det då inte värt alla uppoffringar? Det krassa svaret är nej.

Förväxla inte det här med en åsikt. Det är det inte. Den bistra sanningen är att samhället tillåter alla möjliga saker som man med 100% säkerhet vet kommer att leda till dödsfall. Rökning och alkohol är två exempel på sånt som är tillåtet och ändå varje år dödar långt fler än attackerna mot World Trade Center bara i Sverige. Listan över saker som visserligen inte är tillåtna, men som vi inte bekämpar med alla till buds stående medel är ännu längre. Knark. Fort- och fyllekörning. Kvinnomisshandel.

Vi gör helt enkelt avvägningar. Vad kostar det? Hur mycket personlig integritet skulle vi tvingas ge upp? Ett exempel – majoriteten av all kvinnomisshandel sker i hemmet, inte sällan av missbrukande män. Införde vi ett system där vi registrerade all alkoholkonsumtion i Sverige och vägrade dömda hustrumisshandlare och fyllekörare att handla alkohol skulle vi drastiskt minska kvinnomisshandeln och fyllekörningarna. Om vi vidare installerade kameror och/eller mikrofoner i alla hem skulle antalet misshandlade kvinnor minska ytterligare. Att det inte görs beror enbart på att kostnaderna är för höga, och att intrånget i den personliga integriteten skulle bli för stort.

Eller för att uttrycka sig lite krasst – vi är villiga att offra ett stort antal kvinnors liv varje år, för att behålla vår frihet och ha en någorlunda balanserad budget.

Frihet är inte gratis. Utan den övervakning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet med flera lagar och regler innebär, kan det komma att kosta oss ett terrordåd. Jag är inte man att avgöra hur stor risken är, men jag tror inte den är överhängande.

Men på samma sätt är inte heller ökad säkerhet gratis. Ökad säkerhet kräver mer övervakning, och priset vi betalar är mindre frihet, färre personer som mot anonymitet vågar läcka missförhållanden till pressen, ökad självcensur. Det är inte ett samhälle någon av oss vill leva i.

Proportionerlig bredbandsskatt ingen dum idé

Enligt HAX har junilistan gått ut med ett förslag om bredbandsskatt. HAX är inget fan av den idén, men jag tycker att det är vettigt och det har förebilder från andra områden där vi konsumerar musik ”gratis” som t ex på restauranger och andra offentliga platser. Att införa en skatt för att hantera det så kallade free rider problemet är inte heller något nytt.

Samhället har ett intresse av att det görs musik och film, men om upphovsmännen inte tjänar några pengar på det kommer utbudet av kultur att drastiskt minskas (nu utgår jag från att de de facto inte skulle tjäna några pengar, vilket är starkt förenklat förståss). Det ligger alltså i det allmännas intresse att upphovsmännens intressen tillvaratas. Mot det ska ställas de grova inskränkningar i integriteten som IPRED och Datalagringsdirektiven ger upphov till. En bredbandsskatt vore en rimlig lösning på det.

Jag delar inte heller HAX oro över att billiga anslutningsmöjligheter skulle försvinna. För det första är inte skillnaden på löjligt långsamma anslutningar och löjligt snabba anslutningsmöjligheter proportionell. De billigaste anslutningarna kostar c:a 200 per månad, de dyraste kostar 400-500 kronor, trots att de snabbaste anslutningarna är 10-20 ggr snabbare. För det andra kan skatten göras proportionell, dvs att ju snabbare anslutning man köper, desto högre blir skatten.

Det är helt enkelt en hyfsad kompromiss, och det är väldigt mycket bättre än det system vi ser utvecklas nu.

Staten vill veta vilka sidor du besöker på nätet

I morse när jag läste tidningen fick jag återigen en påminnelse om vilket läskigt samhälle våra politiker håller på att skapa åt oss. Ett utkast till en lagrådsremiss har läckt ut på nätet, där det framgår att regeringen vill att operatörerna ska tvingas spara all trafik om vart du surfar i ett halvår.

I dagsläget verkar det finnas ett kryphål i IPRED-lagen, då flera operatörer valt att inte längre spara några trafikuppgifter och därmed inte heller kan lämna ut dem, men det kryphålet skulle nu alltså täppas till.

Riktigt beklämmande är det också att höra ledamöter i Justitieutskottet skylla på Thomas Bodström. Jävla ynkedom! Om man medverkar till ett storebrorssamhälle med allt större statlig övervakning kan man åtminstånde ha tillräckligt med ryggrad för att stå för det.

DN, DN, SvD, SvD, Expressen, Expressen och Aftonbladet, Aftonbladet och Aftonbladet skriver om detta på morgonen.

Niklas Strandh har i en utmärkt bloggpost konstaterat att politikerna saknar helikopterperspektiv, och Piratpartiet har i ett pressmeddelande kommenterat att lagen i ett slag skulle förvandla våra mobiltelefoner till elektroniska fotbojor.

Morgonsvep 14 maj 09

DN skriver att fildelningen minskat dramatiskt efter IPRED-lagens införande. Det är främst unga män som slutat ladda ned, av rädsla för att åka fast, enligt en undersökning från Sveriges Videodistributörers förening. Antipiratbyrån säger sig även ha sett en minskning av antalet personer som laddar upp. Även SvD skriver om undersökningen och lägger till att ett antal servrar från den så kallade Scenen lagt ner eller flyttat utomlands. Kommentar: Är detta verkligen positivt? Det intressanta för upphovsmännen är väl inte att fildelningen minskar – utan om det säljs fler biobiljetter och CD-skivor. Och det är det litet tidigt att säga nåt om. Om fildelningen går ner utan att upphovsmännen tjänar mer pengar handlar det bara om att färre människor får tillgång till kultur efter IPRED-lagen.

I Frankrike gick HADOPI-lagen som väntat igenom senaten utan problem, rapporterar bloggen Le domaine d’Anais.

Teledatalagringsdirektivet, som innebär att telebolagen tvingas spara uppgifter om vem du ringer, när du ringer och den geografiska position du ringer från, är ute på remissrunda. HAX har i två bloggposter gått igenom remissvaren. De flesta instanser är starkt kritiska, men naturligtvis finns det de som är positiva. IFPI och Antipiratbyrån tillhör de senare och menar att det kommer att underlätta i jakten på fildelare.

Till sist ifrågasätter Unni Drouge påståendet att ”alla upphovsmän måste kunna leva på sin verksamhet”. Kommentar: Tanken att det ska finnas nån automatisk rättighet att få försörja sig på sin verksamhet är tvärtom mot vad Unni påstår inte ny, men det gör den inte mindre befängd. Det är kul att filma, spela musik och teater, skriva och måla. Precis som det är kul att sporta, påta i trädgården osv. Men att det är kul innebär inte att man kan försörja sig på det. För att kunna försörja sig måste andra människor tycka att det man gör är bra också.

Internet och yttrandefriheten dör framför våra ögon

När Internets föregångare en gång började utvecklas var tanken att bygga ett kommunikationsnätverk som skulle vara svårt att slå ut. Under alla applikationslager och nätverksprotokoll bygger internet på tanken att kommunikation är viktigt, så viktigt att ingen inte utan vidare ska kunna slå ut kommunikationskanalerna. Det går att slå ut delar av internet, men då tar informationen andra vägar, ungfär som vattnet hittar nya vägar om du slänger ner en sten mitt i flodfåran.

Att vem som helst ska kunna kommunicera med vem som helst är alltså inte en biprodukt av internet – det är huvudskälet till att internet överhuvudtaget existerar!

Att vi fritt ska kunna tycka och prata med vem vi vill är dock inte nya tankar – yttrandefriheten och mötesfriheten är mänskliga rättigheter som finns inskrivna i grundlagen. De är absolut grundläggande för att vi ska kunna upprätthålla alla våra andra rättigheter. De utgör grundvalen för vårt samhälle och på många ställen i världen där de inte funnits, och i många hundra år, har tusentals människor slagits och dött för dessa rättigheter.

Yttrandefriheten innebär att du ska få säga i stort sett vad du vill till vem du vill. De få strikt reglerade undantagen gäller dock bara vad du får säga. Det finns inga undantag som säger att du måste uppfylla vissa kriterier för att få säga vad du vill. Det är med andra ord inte tillåtet att hetsa mot människor med en viss hudfärg, men även om du blivit fälld för det, får du faktiskt säga vad du vill om andra saker.

Mötesfriheten innebär att du ska få ordna och gå på möten med andra hur du vill. Här finns överhuvudtaget inga undantag – mötesfriheten är total.

Just nu pågår nedmonteringen av dem. Det sker framför våra ögon, av samma politiker som säger sig värna om yttrandefriheten i andra sammanhang. FRA-lagen, IPRED-lagen, Datalagringsdirektivet, Telekompaketet är en samling lagar som genomdrivits på EU-nivå på svenskt initiativ eller med våra politikers medhjälp. Staten kommer att kunna övervaka varje steg du tar på internet (FRA), staten kommer att lagra uppgifter om alla du kontaktar via mail eller telefon (Datalagringsdirektivet), har gett privata intresseorganisationer polisiära befogenheter (IPRED) och försöker nu genomdriva möjligheten att stänga av människor från internet om de misstänks för fildelning, helt utan rättslig prövning (Telekompaketet).

Man skulle gärna tro att politikerna var okunniga om vad som håller på att hända, men när den högst ansvarige i vår regering, Infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) blir påkommen med att blåljuga på ett seminarium inser man att de helt medvetet driver fram dessa förändringar.

Inkompetens är illa, att försöka ljuga är värre men båda alternativen leder till samma slutsats – vi behöver andra politiker som förstår frågorna och som värnar om våra rättigheter.

Jag vill för övrigt även puffa för Marie Anderssons (opassande.se) debattartikel på Expressen idag:

Mitt underkännande av svensk politik i dag, som mitt engagemang i Piratpartiet kan ses som, handlar inte om de frågor som faktiskt bevakas av etablerade svenska politiker. Det handlar om det som inte bevakas. Rätten till ett privatliv, att få yttra sig, att få slippa åsiktsregistrering, avlyssning och ständigt kontroll och kartläggning.

Om nu någon tvekade – jo, politikerna vill veta vad du gör

För de flesta har internet bara inneburit fördelar. För den vanlige medborgaren har den inneburit att det är lättare att hitta andra med samma intressen, att hitta kompletterande information, diskutera, debattera och vidga sina vyer. Företag och producenter har fått det lättare att nå ut till sina målgrupper. Kommunikation är enklare och effektivare än någonsin. Allt är naturligtvis inte fantastiskt med nätet – bombrecept, miljarder (antaligen) porrsajter, droger, virus och annat otyg finns också. Internet speglar samhället, på både gott och ont.

Men det finns ett par tydliga grupper som är förlorare också. Alla typer av mediaproducenter som inte kunnat anpassa sig till den nya tekniken. Och politiker.

Det är därför vi ser ett välkoordinerat angrepp på internet som det ser ut i dag. Film- och skivbolag har slagit sig samman med politiker. Deras syften är olika, men medlet är gemensamt – kontroll. Film- och skivbolagen vill rädda sina intäkter genom att lagstifta om att affärsmodeller som blivit obsoleta med den nya tekniken ska få vara de enda gällande affärsmodellerna. Och politikerna vill veta vad du gör. Jämt.

När George Orwell skrev 1984 var den menad som ett mardrömsscenario. Och det är också så som alla politiker talar om den. I praktiken agerar dock de pollitiker som sitter vid makten som om det vore deras våta dröm.

SvD skriver i en artikel om hur engelska myndigheter försöker få bättre koll på vad vi gör på Internet och pratar om på telefon. Englands motsvarighet till FRA har anslagit medel (tolv miljarder kronor över tre år) till ett projekt för att lösa detta. Projektets namn? ”Mastering the Internet”. Nuff said.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare