Avskaffa försäkringskassans medicinska experter – de öppnar för Kafka-liknande processer

5 januari gick jag till min husläkare, som sjukskrev mig på heltid.

”Utlåtandet är ett hån”

Sjukskrivningen förlängdes; Pernilla började jobba 25 procent i februari, och från april arbetade hon halvtid och var sjukskriven på halvtid. Men hon hade fortfarande väldigt ont.
Samtidigt kom oron krypande. För Pernilla fick inga pengar från försäkringskassan. I stället kom ett brev i slutet på april som ifrågasatte sjukskrivningen.
– Jag blev helt ställd. Trodde de att jag lurades?
Och i juni fick hon beslutet: Pernillas arbetsförmåga är inte och har inte varit nedsatt, enligt försäkringskassans medicinska expert.
Pernilla:
– Utlåtandet är ett hån mot hela frisörkåren. Där står bland annat att jag borde variera arbetet mer, och jobba på ett sätt så att jag inte anstränger högerarmen.

Någon form av kontroll för att säkerställa att det inte går slentrian i sjukskrivningarna behövs, men den process som beskrivs i citatet ovan gör det ju omöjligt att sjukskriva sig. Vi kan inte ha ett system där sjukskrivningar blir ifrågasatta och överprövade flera månader efter att de trätt i kraft.

Samtidigt skulle det antagligen bli för dyrt för Försäkringskassan att ha tillräckligt med personal för en ”skyndsam” hantering, oavsett om det innebär inom en vecka eller en månad.

Alltså: inför ett system där alla läkare har rätt att preliminärt sjukskriva i upp till en månad (eller nåt), utan att det kan överprövas. Under den månaden kan man sen fastställa om personen har rätt till sjukskrivning eller inte. Det skulle kunna skötas med en enkel second opinion av en oberoende läkare vid den första förlängningen, och med en tredje vid en längre sjukskrivning.

Sedan kan man ju verkligen ifrågasätta om Föräkringskassan helt enkelt kan säga ”skyll dig själv”. Det är ju ingen som i 25 år medvetet jobbar på ett sätt som till slut ger yrkesskador, för att förhoppningsvis få bli sjukskriven. Det är ju ingen som ifrågasätter en byggjobbare som skadas på jobbet, även om det visar sig att han brustit i uppmärksamhet eller att hans chefer inte haft tillräckligt med skydd. Om man har blivit skadad och det skedde när man jobbade som en direkt följd av att man jobbade, då ska man självklart ha ersättning.

Posted via web from Nils rakt på sak

Vi ska inte jaga sjuka, men det är något sjukt med Sverige

Just nu pågår ett lite uppror, mot Försäkringskassan och mot Regeringen. Anledningen är att sjukreglerna ska göras om efter nyår, och då kommer en massa människor som hittills levt efter omständigheterna drägliga liv att få det sämre. Tyvärr visar det sig även att en hel del människor kommer att hamna rejält i kläm. I tidningarna har det lyfts fram otaliga exempel på hur det nya systemet slår orimligt hårt mot vissa individer.

Oppositionen är naturligtvis överförtjusta över detta, för första gången sen Mona Sahlin tillträdde har de nu hittat en fråga där de kan nagla fast regeringen vid väggen. Försäkringskassan är lika glada de, äntligen kan de skylla på någon annan när de är inblandade i en skandal.

Det är uppenbart att det system som Regeringen försökt driva igenom inte funkar. Men någonstans kan jag tycka att det är bra att de i alla fall gör nånting. Den förra regeringen såg på när sjukskrivningarna i slutet på 90-talet fördubblades på fem år, de var helt maktlösa inför den utvecklingen.

Expressen skrev i går att enligt den senaste statistiken från SCB är 500 798 personer förtidspensionerade och 131 228 personer långtidssjukskrivna, totalt 632 026 personer. För att förstå vad det innebär måste man jämföra med något, säg alla människor som kan jobba: enligt SCB innebär det alla i åldrarna 15 till 74, knappt 7 miljoner människor. Räknar man på det här sättet kommer man fram till att 9 procent av de som har åldern inne är så sjuka att de omöjligen kan utföra något som helst arbete. 9 procent! Det är var elfte person.

Man måste vara försiktig när man tolkar siffror, speciellt när man som jag här jämför olika siffror som mäter olika saker. I praktiken börjar dock otroligt få svenskar jobba redan vid 15 års ålder. I praktiken är det otroligt få som fortsätter jobba tills de är 74. I praktiken är det väldigt många som läser vidare på universitet och högskolor. I praktiken är föräldrar hemma i minst 13 månader med varje barn, och det föddes ungefär 110 000 barn 2008. Att var elfte svensk är för sjuk för att jobba är alltså en oerhört försiktig tolkning. I praktiken är det mycket, mycket värre.

Ett annat sätt att se på sjukskrivningarna i Sverige är nämligen hur mycket vi i genomsnitt sjukskriver oss: 36,9 dagar per år, enligt Aftonbladet. Det ska jämföras med antalet arbetsdagar på ett år, ungefär 251 enligt Sydsvenskan. Jämför man på detta sätt kommer man fram till att svensken i genomsnitt är sjukskriven 14,7 procent av tiden. Det är ungefär var sjunde dag. Man kan också säga att varje dag är var sjunde svensk för sjuk för att jobba.

Fundera på det nästa gång du tar bussen eller handlar på ICA – hur många av de du möter är för sjuka för att jobba?

Nej, svårt sjuka personer ska naturligtvis inte tvingas att jobba, och man blir naturligtvis inte friskare av att bli fattig, tvärtom faktiskt. Men om över 9 procent av befolkningen bedöms vara för sjuk för att jobba, då måste vi fundera på hur de bedömningarna görs.

Eller vad tycker du?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare