Regeringen har bäddat för tele-operatörernas försök att strypa ip-telefonin

Som några kanske lagt märke till har ett antal telekomoperatörer flaggat för att de kommer att strypa möjligheten att prata i telefon över nätet via tjänster som Skype och Viber. Det är inte svårt att förstå varför. Skulle du betala drygt 1000 spänn för att prata en timme med din kompis i Australien, om du kunde ringa henne gratis via Viber? Nä, tänkte väl det.

Det är inte heller svårt att förstå varför de trodde att de skulle få möjlighet att införa såna här blockeringar. Kanske räknade de till och med med att regeringen skulle bistå dem med lagstiftning som förbjuder den här typen av appar och tjänster. Och varför skulle de inte göra det? Regeringen har ju med stor iver genomfört en lagstiftning för att skydda en annan obsolet affärsmodell: upphovsrättsindustrins. Upphovsrättsindustrin har krävt att få fortsätta att distribuera musik på plastbitar, och att ta betalt för varje enskild plastbit, trots att den mycket effektivare distributionskanalen Internet funnits i snart 20 år.

Idén att det är helt OK för en operatör att bestämma hur deras nät ska användas och vilka tjänster som ska få finnas där är också från början en produkt av politiker (Telekompaketet). Faktum är att det finns domstolsutslag på att en operatör faktiskt är ansvarig för vad den som köper uppkoppling använder den till. Att trafiken på nätet ska övervakas är det nyligen klubbade datalagringsdirektivet och tidigare FRA-lagen bra exempel på.

Så det är så jävla dags att börja gnälla nu Anna-Karin Hatt. Med IPRED, FRA-lagen, Datalagringsdirektivet och ACTA har regeringen bäddat för att operatörerna resonerar som de gör.

Därför kommer jag INTE att rösta på Piratpartiet

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag varför jag skulle rösta på Piratpartiet. I mångt och mycket handlade det om en proteströst. I grund och botten tycker jag att Alliansen har gjort ett väldigt bra jobb i regeringsställning. Jag tyckte det för ett år sedan, och jag är än mer övertygad i dag. Det enda område där jag anser att Alliansen har gjort bort sig fullständigt är när det gäller integritetsfrågan. FRA, Ipred, Telekompaketet är alla exempel på att regeringen sätter statens intressen före medborgarnas, och det går emot allt jag står för.

Förra våren seglade Piratpartiet upp som ett oslipat men dock fräscht alternativ. De hade den personliga integriteten som egentligen enda fråga, och det kändes bra.

Med stigande förvåning har jag sen dess sett fler och fler uttalanden som känns mycket märkliga och som jag haft svårt att känna igen mig i. Kanske har man varit desperata när man letat efter valvinnande frågor att profilera sig på. Jag vet inte, men att välja barnporrlagstiftningen som huvudfråga i valet känns desperat, och att sedan så fullständigt misslyckas i sin kommunikation att man behöver gå ut och påpeka att ”PP är _inte_ för en legalisering av någon form av barnporrhantering” … katastrof börjar inte ens beskriva det. Det känns generande att tänka på att jag sympatiserat med de här nötterna.

Jag trodde aldrig att Piratpartiet hade någon egentlig chans att komma in i Riksdagen, men jag tyckte ändå att det var viktigt att markera att den personliga integriteten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att rösta på ett parti som stod upp för de frågorna hade inte varit bortkastat, även om partiet inte kom in i Riksdagen.

Det är synd att en sån lovande start skulle spåra ur så fullständigt.

Det var på Deepedition jag hittade länkarna.

Var försiktig när du kastar sten i glashus

I helgen har polisen slagit till mot ett så kallat hackerspace (Forskningsavdelningen) i Malmö. Polisen har gått ut med ett pressmeddelande om tillslaget, som rapporterats vidare på ett flertal ställen i media (DN, SR, SVT Play, Sydsvenskan) och även ett på ett par bloggar (Forskningsavdelningen, Sagor från livbåten och Copy me happy).

Polisen vill naturligtvis framställa detta som en stor framgång för deras arbete att bekämpa svartklubbar i Malmö. De som sympatiserar med Forskningsavdelningen vill naturligtvis gärna få det att framstå som ett övergrepp, brokep på Copy me happy antyder till exempel mer eller mindre öppet att polisens tillslag är en direkt följd av artikeln i Sydsvenskan i förra veckan. Upprördheten är stor över att Polisen inte berättar att de även beslagtagit ett antal datorer (uppgifterna varierar mellan runt 20 till runt 50). Och varför beslagta datorer som ju inte rimligtvis kan ha nåt med den påstådda svartklubben att göra? Och varför granskar inte media det här?

De som känner mig vet att jag sympatiserar med Piratpartiet och är oerhört kritisk både mot FRA-lagen och IPRED-lagen, men den bild jag får är att de här hackarna är mer än lovligt naiva:

43 flak öl

39 flaskor sprit

66 liter vin

I artikeln i Sydsvenskan framställs verksamheten som en samlingsplats för duktiga och nyfikna hackers och tekniknördar. Trafikljus på väggen visar hur bra internetuppkopplingen är, det diskuteras hur samhället kommer att se ut när oljan är slut, här ska odlas tomater med rötterna i vatten i ett akvarium. Gulligt. Visst, det är väldigt mycket sprit, men en svartklubb är väl inte hela världen.

Av Polisens pressmeddelande framgår dock att de även hittade ett par slangbomber samt en ”mycket kraftig slangbella”.

Och där dör liksom all trovärdighet som de här hackarna och tekniknördarna eventuellt hade. Det som förvånar är att de upprörda bloggarna Copy me happy – inte olikt polisen – överhuvudtaget inte nämner dessa omständigheter.

Priset för säkerhet och priset för frihet

Anders Mildner, vars texter jag alltid uppskattar, har skrivit en tänkvärd krönika i gårdagens SvD. Den fick mig att fundera över vad vi är villiga att ge upp för att uppnå en höjd känsla av säkerhet, och vilket pris vi är villiga att betala för att vara fria.

De som nu arbetar för mer övervakning på nätet (politiker, polis och säkerhetstjänster) gör det med argument som är svåra att värja sig mot. ”Vi måste bekämpa terrorism och brottslighet.” Ingen tycker väl egentligen något annat.

Men problemet med de här argumenten är att de ständigt kan återanvändas för utökad övervakning, oavsett hur mycket övervakning vi redan har. För oavsett hur mycket övervakning vi har kommer det att finnas terrorister som lyckas – som någon polis sa: ”Terroristerna behöver bara lyckas en gång – vi måste lyckas varje gång.”

Terrorism fanns långt innan internet och behöver inte internet för att fungera. Tvärtom visar det sig att Al Quaida när de planerar nya terrordåd undviker att använda sig av modern teknik som Internet och mobiltelefoni och förlitar sig på kurirer i stället (saknar tyvärr källa till detta, kan någon hitta den vore jag glad). Det är inte heller så att polis och säkerhetstjänster lämnar ut några garantier eller ens ambitionsnivåer för vad de ska klara av när de kartlägger alla mail, telefonsamtal och webbsidor du besöker. Allt de säger är att det kommer att bli ”säkrare”, utan närmare definition.

Ett liknande resonemang kan föras kring brottslighet. Tittar vi på den brottslighet som får mest utrymme i media, och som man därmed kan anta upprör flest människor, har den väldigt lite med Internet att göra. Rån, mord, misshandel och andra typer av våldsbrott är vad de flesta är mest oroade över – och dessa brott lär inte bli väsentligt färre om säkerhetstjänsten får tillgång till varenda svensks mail- och telefonloggar.

Det är möjligt att en del terrorattentat kommer att kunna undvikas med ökad övervakning, och det är nästan helt säkert att en del brott kommer att kunna klaras upp som annars hade varit svåra att lösa. Men hur många!?

Låt oss en gång för alla enas om en sak – det går inte att helt förhindra brottslighet och terrorism, oavsett hur mycket övervakning vi har. Inte ens amerikanska fängelser, där den personliga integriteten av naturliga skäl är helt avskaffad, är brottsfria zoner. Med andra ord kommer utökad övervakning bara att till viss grad att lyckas minska terrorism och brottslighet.

Men om bara ett enda terroristdåd kan förhindras, är det då inte värt alla uppoffringar? Det krassa svaret är nej.

Förväxla inte det här med en åsikt. Det är det inte. Den bistra sanningen är att samhället tillåter alla möjliga saker som man med 100% säkerhet vet kommer att leda till dödsfall. Rökning och alkohol är två exempel på sånt som är tillåtet och ändå varje år dödar långt fler än attackerna mot World Trade Center bara i Sverige. Listan över saker som visserligen inte är tillåtna, men som vi inte bekämpar med alla till buds stående medel är ännu längre. Knark. Fort- och fyllekörning. Kvinnomisshandel.

Vi gör helt enkelt avvägningar. Vad kostar det? Hur mycket personlig integritet skulle vi tvingas ge upp? Ett exempel – majoriteten av all kvinnomisshandel sker i hemmet, inte sällan av missbrukande män. Införde vi ett system där vi registrerade all alkoholkonsumtion i Sverige och vägrade dömda hustrumisshandlare och fyllekörare att handla alkohol skulle vi drastiskt minska kvinnomisshandeln och fyllekörningarna. Om vi vidare installerade kameror och/eller mikrofoner i alla hem skulle antalet misshandlade kvinnor minska ytterligare. Att det inte görs beror enbart på att kostnaderna är för höga, och att intrånget i den personliga integriteten skulle bli för stort.

Eller för att uttrycka sig lite krasst – vi är villiga att offra ett stort antal kvinnors liv varje år, för att behålla vår frihet och ha en någorlunda balanserad budget.

Frihet är inte gratis. Utan den övervakning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet med flera lagar och regler innebär, kan det komma att kosta oss ett terrordåd. Jag är inte man att avgöra hur stor risken är, men jag tror inte den är överhängande.

Men på samma sätt är inte heller ökad säkerhet gratis. Ökad säkerhet kräver mer övervakning, och priset vi betalar är mindre frihet, färre personer som mot anonymitet vågar läcka missförhållanden till pressen, ökad självcensur. Det är inte ett samhälle någon av oss vill leva i.

Antalet avlyssnare ökar redan innan FRA-kablarna är på plats

Min största invändning mot FRA-lagen har alltid varit att vi bygger upp en infrastruktur för massavlyssning. När FRA-lagen antogs av Riksdagen var det med motiveringen att bara FRA skulle få avlyssna, och att bara Riksdagen och Försvaret skulle få beställa avlyssning. Och det låter ju på sätt och vis rimligt – att försvaret behöver bedriva underättelseverksamhet är ju inte direkt någon nyhet.

Problemet är att där infrastruktur är dyrt, krångligt och tidskrävande att få på plats, så är lagar förhållandevis lätta att stifta och ändra. Frånvaron av en infrastruktur för massavlyssning är därmed ett effektivt skydd för den personliga integriteten, medan lagar inte är det. När infrastrukturen väl är på plats kommer fler och fler att komma på goda skäl till varför just de ska ha rätt att bedriva avlyssning.

Jag hade trott att det skulle dröja tills efter infrastrukturen var på plats, men jag är uppenbarligen väldigt naiv. Scaber Nestor skriver i dag på sin blogg om hur polisen redan i mars i år gjorde framstötningar att få använda sig av FRA’s infrastruktur och hur Säpo med all sannolikhet också kommer att få möjlighet att avlyssna i kabel. Och för den som tror att FRA enbart sysslar med avlyssning när rikets säkerhet är hotad bör veta att de var inblandade i upplösningen av ett Finskt (!) kidnappningsdrama för några veckor sedan.

Jag får fortfarande frågor om varför jag röstade på Piratpartiet i EU-valet. Det här är anledningen. Vår regering och för all del även oppositionen bygger med stor beslutsamhet upp ett övervakningssamhälle som vi aldrig sett maken till i Sverige, och det skrämmer mig utav bara helvete.

Centerstämman: Rösta på Piratpartiet om du vill få din integritet skyddad

Jag vill bara förtydliga att jag inte längre är piratpartist: Därför kommer jag INTE att rösta på piratpartiet.

FRA-lagen har ju aktualiserats sedan lagrådet häromdagen gav sitt klartecken till FRA 2, dvs den urpsrungliga lagen med några tillägg som ska skydda integriteten. Kritiken mot FRA-lagen har ju – förutom att den är djupt integritetskränkande – bland annat gått ut på att lagen är rättsosäker. För att råda bot mot detta har man inrättat en ”Försvarsunderrättelsedomstol”. Denna domstol ska bestå av en ordförande som utses av regeringen, och ledamöter som utses av våra folkvalda i riksdagen. Förhandlingarna kommer att vara sekretessbelagda. Inga enskilda parter kommer att få närvara. Beslut kommer inte att kunna överklagas. Inte mycket till domstol alltså, och man har svårt att tänka sig att den kommer att fungera som något annat än ett rundningsmärke för FRA. Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson beskriver lagrådets beslut  i en signerad artikel idag som ”förbluffande”.

FRA-lagen debatterades även på Centerstämman i går, och både SvD och DN har artiklar om debatten i dagens tidningar. Partiledningen ville uppenbarligen inte ha någon debatt då man begränsat talartiden till 30 sekunder mot normala 2 minuter. Skiljelinjen verkar ha gått mellan den yngre och äldre generationen. Eller mellan de som ser internet som en integrerad del i sina liv, och de som ser internet som något separat, en plats man besöker för att handla lite och göra ärenden.

De yngre argumenterade för att FRA ska rivas upp och göras om, på rätt sätt:

Det här är det absolut viktigaste beslutet vi kan ta på stämman. Jag vill inte att människor ska behöva rösta på Piratpartiet för att få sin integritet skyddad.

sa till exempel Hanna Wagenius i debatten, som även bloggat om hur hon känner.

Centerstämman tycker dock inte att integritetskränkningarna är något problem, vilket är förvånande med tanke på hur många liberala krafter som finns i detta parti. Men efter att ha läst Mikael Nilssons sammanfattning om vad Centern sagt och vad Centern gjort i integritetsfrågor kan man dock konstatera att Centerstämman i varje fall är konsekvent. Varje gång Centern haft chansen att stå upp för integritetsfrågor har man valt att istället vika ner sig, och det har man gjort den här gången också.

Det kan inte uppfattas som annat än ett tydligt svar på Hannas fråga – vill man få sin integritet skyddad ska man rösta på Piratpartiet.

Jag har placerat min blogg i <a href=”http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm”>Stockholm</a&gt; på <a href=”http://bloggkartan.se”>bloggkartan.se</a&gt;!

Internet och yttrandefriheten dör framför våra ögon

När Internets föregångare en gång började utvecklas var tanken att bygga ett kommunikationsnätverk som skulle vara svårt att slå ut. Under alla applikationslager och nätverksprotokoll bygger internet på tanken att kommunikation är viktigt, så viktigt att ingen inte utan vidare ska kunna slå ut kommunikationskanalerna. Det går att slå ut delar av internet, men då tar informationen andra vägar, ungfär som vattnet hittar nya vägar om du slänger ner en sten mitt i flodfåran.

Att vem som helst ska kunna kommunicera med vem som helst är alltså inte en biprodukt av internet – det är huvudskälet till att internet överhuvudtaget existerar!

Att vi fritt ska kunna tycka och prata med vem vi vill är dock inte nya tankar – yttrandefriheten och mötesfriheten är mänskliga rättigheter som finns inskrivna i grundlagen. De är absolut grundläggande för att vi ska kunna upprätthålla alla våra andra rättigheter. De utgör grundvalen för vårt samhälle och på många ställen i världen där de inte funnits, och i många hundra år, har tusentals människor slagits och dött för dessa rättigheter.

Yttrandefriheten innebär att du ska få säga i stort sett vad du vill till vem du vill. De få strikt reglerade undantagen gäller dock bara vad du får säga. Det finns inga undantag som säger att du måste uppfylla vissa kriterier för att få säga vad du vill. Det är med andra ord inte tillåtet att hetsa mot människor med en viss hudfärg, men även om du blivit fälld för det, får du faktiskt säga vad du vill om andra saker.

Mötesfriheten innebär att du ska få ordna och gå på möten med andra hur du vill. Här finns överhuvudtaget inga undantag – mötesfriheten är total.

Just nu pågår nedmonteringen av dem. Det sker framför våra ögon, av samma politiker som säger sig värna om yttrandefriheten i andra sammanhang. FRA-lagen, IPRED-lagen, Datalagringsdirektivet, Telekompaketet är en samling lagar som genomdrivits på EU-nivå på svenskt initiativ eller med våra politikers medhjälp. Staten kommer att kunna övervaka varje steg du tar på internet (FRA), staten kommer att lagra uppgifter om alla du kontaktar via mail eller telefon (Datalagringsdirektivet), har gett privata intresseorganisationer polisiära befogenheter (IPRED) och försöker nu genomdriva möjligheten att stänga av människor från internet om de misstänks för fildelning, helt utan rättslig prövning (Telekompaketet).

Man skulle gärna tro att politikerna var okunniga om vad som håller på att hända, men när den högst ansvarige i vår regering, Infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) blir påkommen med att blåljuga på ett seminarium inser man att de helt medvetet driver fram dessa förändringar.

Inkompetens är illa, att försöka ljuga är värre men båda alternativen leder till samma slutsats – vi behöver andra politiker som förstår frågorna och som värnar om våra rättigheter.

Jag vill för övrigt även puffa för Marie Anderssons (opassande.se) debattartikel på Expressen idag:

Mitt underkännande av svensk politik i dag, som mitt engagemang i Piratpartiet kan ses som, handlar inte om de frågor som faktiskt bevakas av etablerade svenska politiker. Det handlar om det som inte bevakas. Rätten till ett privatliv, att få yttra sig, att få slippa åsiktsregistrering, avlyssning och ständigt kontroll och kartläggning.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare