@antonabele agerar nyttig idiot åt upphovsrättsindustrin

Självklart ska inte Internet få vara en laglös zon, men man måste jämföra de problem man försöker åtgärda med de problem motåtgärderna innebär.

Näthat, nätmobbning och förtal på nätet är ruskigt för de som drabbas. Liv blir förstörda. Sett till antalet nätanvändare är det dock förhållandevis få som drabbas. Att införa massövervakning och på det sättet peka ut hela svenska folket som potentiella förövare är en helt orimlig och överdimensionerad respons från staten.

Anton Abele jämför i en debattartikel på DN Debatt med att kränkning och hot på gatan är olagligt. Det är rätt och det är riktigt – men det är också brott som är notoriskt svåra att lagföra. Och ska vi dra den liknelsen till dess logiska slutpunkt, borde vi då inte också införa kameraövervakning och ljudupptagning på samtliga gator och torg? Och hur ska vi hantera allvarligare brott som misshandel, personrån, våldtäkt och mord? Med kameror överallt i både offentliga miljöer och privata hem skulle bevisläget för mängder av brott bli betydligt enklare.

Det vore naturligtvis ett oerhört intrång i den personliga integriteten, men den som har rent mjöl i påsen …

Den som tror att det största problemet med hot och kränkningar på nätet är att bevisläget är svårt måste vara mer en lovligt godtrogen. Det handlar även om vad polisen väljer att ägna sina resurser åt. Om polisen inte ens orkar följa upp anmälningar om våldtäkt, tror någon på fullt allvar att de kommer att bry sig om att jaga författare av olagliga artikelkommentarer?

Den nya lagen kommer däremot innebära att databaserna kommer läcka som såll när kontrollmekanismerna förslappas och allt fler personer får tillgång till datan. Med betydligt större risker för ödelagda liv som följd. Och upphovsrättsindustrin jublar såklart över att ha fått ännu bättre möjligheter att jaga hela Anton Abeles generation.

För övrigt anser jag att rökning borde förbjudas.

Vad är du rädd för egentligen – mer träffsäkra Facebook-annonser?

Om jag aldrig ser den här annonsen igen gör det inget.

När Facebook nu stöper om sin tjänst – igen! – blossar debatten åter upp om hur mycket de faktiskt vet om oss. En av nyheterna är något som kallas för ”friktionslös delning” och är enligt kritikerna ett ganska stort intrång i våra privatliv.

Friktionslös delning innebär att du en gång för alla kan ge en tjänst eller en app rätten att uppdatera din profilsida. Om du ger Aftonbladet den rätten kommer din profil att framöver att uppdateras med allt du läser där, oavsett om det är Katrine Kielos sågning av Håkan Juholt eller något lite mer lättviktigt.

Poängen är att du vare sig behöver klicka like eller share – allt du behöver göra är att läsa, så får dina vänner automatiskt se vad du läser. Eller ser på för video. Eller lyssnar på för musik.

Kritikerna har rätt om att friktionsfri delning är lömsk. Jo, den går att slå av. Visst, det är frivilligt. Men funktionen är utvecklad för att du ska glömma bort den, och även om du knappast kommer att få sparken för något du läst på Aftonbladet så är det inte säkert att du vill skylta med att du läser allt som publiceras om Britney Spears. Eller att du lyssnar på Celine Dion.

Vad jag däremot inte förstår är den kritik som går ut på att Facebook kartlägger ditt liv. För vad är egentligen det värsta Facebook kan göra med den informationen? Jo, deras annonser kan bli sjukt träffsäkra. Bara visa sån’t som du faktiskt är intresserad av. Eller som jag själv väljer att se det – om Facebook får veta allt om mig kommer jag aldrig mer att behöva se annonser för släktforskningsmjukvara eller jobbannonser som söker php-utvecklare.

Det här låter som ett löfte mer än ett hot – jag kan knappt vänta på att tekniken blir tillgänglig även för tv-kanaler.

Vad tycker du? Har jag missat nå’t? Lämna gärna en kommentar.

Därför kommer jag INTE att rösta på Piratpartiet

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag varför jag skulle rösta på Piratpartiet. I mångt och mycket handlade det om en proteströst. I grund och botten tycker jag att Alliansen har gjort ett väldigt bra jobb i regeringsställning. Jag tyckte det för ett år sedan, och jag är än mer övertygad i dag. Det enda område där jag anser att Alliansen har gjort bort sig fullständigt är när det gäller integritetsfrågan. FRA, Ipred, Telekompaketet är alla exempel på att regeringen sätter statens intressen före medborgarnas, och det går emot allt jag står för.

Förra våren seglade Piratpartiet upp som ett oslipat men dock fräscht alternativ. De hade den personliga integriteten som egentligen enda fråga, och det kändes bra.

Med stigande förvåning har jag sen dess sett fler och fler uttalanden som känns mycket märkliga och som jag haft svårt att känna igen mig i. Kanske har man varit desperata när man letat efter valvinnande frågor att profilera sig på. Jag vet inte, men att välja barnporrlagstiftningen som huvudfråga i valet känns desperat, och att sedan så fullständigt misslyckas i sin kommunikation att man behöver gå ut och påpeka att ”PP är _inte_ för en legalisering av någon form av barnporrhantering” … katastrof börjar inte ens beskriva det. Det känns generande att tänka på att jag sympatiserat med de här nötterna.

Jag trodde aldrig att Piratpartiet hade någon egentlig chans att komma in i Riksdagen, men jag tyckte ändå att det var viktigt att markera att den personliga integriteten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att rösta på ett parti som stod upp för de frågorna hade inte varit bortkastat, även om partiet inte kom in i Riksdagen.

Det är synd att en sån lovande start skulle spåra ur så fullständigt.

Det var på Deepedition jag hittade länkarna.

Priset för säkerhet och priset för frihet

Anders Mildner, vars texter jag alltid uppskattar, har skrivit en tänkvärd krönika i gårdagens SvD. Den fick mig att fundera över vad vi är villiga att ge upp för att uppnå en höjd känsla av säkerhet, och vilket pris vi är villiga att betala för att vara fria.

De som nu arbetar för mer övervakning på nätet (politiker, polis och säkerhetstjänster) gör det med argument som är svåra att värja sig mot. ”Vi måste bekämpa terrorism och brottslighet.” Ingen tycker väl egentligen något annat.

Men problemet med de här argumenten är att de ständigt kan återanvändas för utökad övervakning, oavsett hur mycket övervakning vi redan har. För oavsett hur mycket övervakning vi har kommer det att finnas terrorister som lyckas – som någon polis sa: ”Terroristerna behöver bara lyckas en gång – vi måste lyckas varje gång.”

Terrorism fanns långt innan internet och behöver inte internet för att fungera. Tvärtom visar det sig att Al Quaida när de planerar nya terrordåd undviker att använda sig av modern teknik som Internet och mobiltelefoni och förlitar sig på kurirer i stället (saknar tyvärr källa till detta, kan någon hitta den vore jag glad). Det är inte heller så att polis och säkerhetstjänster lämnar ut några garantier eller ens ambitionsnivåer för vad de ska klara av när de kartlägger alla mail, telefonsamtal och webbsidor du besöker. Allt de säger är att det kommer att bli ”säkrare”, utan närmare definition.

Ett liknande resonemang kan föras kring brottslighet. Tittar vi på den brottslighet som får mest utrymme i media, och som man därmed kan anta upprör flest människor, har den väldigt lite med Internet att göra. Rån, mord, misshandel och andra typer av våldsbrott är vad de flesta är mest oroade över – och dessa brott lär inte bli väsentligt färre om säkerhetstjänsten får tillgång till varenda svensks mail- och telefonloggar.

Det är möjligt att en del terrorattentat kommer att kunna undvikas med ökad övervakning, och det är nästan helt säkert att en del brott kommer att kunna klaras upp som annars hade varit svåra att lösa. Men hur många!?

Låt oss en gång för alla enas om en sak – det går inte att helt förhindra brottslighet och terrorism, oavsett hur mycket övervakning vi har. Inte ens amerikanska fängelser, där den personliga integriteten av naturliga skäl är helt avskaffad, är brottsfria zoner. Med andra ord kommer utökad övervakning bara att till viss grad att lyckas minska terrorism och brottslighet.

Men om bara ett enda terroristdåd kan förhindras, är det då inte värt alla uppoffringar? Det krassa svaret är nej.

Förväxla inte det här med en åsikt. Det är det inte. Den bistra sanningen är att samhället tillåter alla möjliga saker som man med 100% säkerhet vet kommer att leda till dödsfall. Rökning och alkohol är två exempel på sånt som är tillåtet och ändå varje år dödar långt fler än attackerna mot World Trade Center bara i Sverige. Listan över saker som visserligen inte är tillåtna, men som vi inte bekämpar med alla till buds stående medel är ännu längre. Knark. Fort- och fyllekörning. Kvinnomisshandel.

Vi gör helt enkelt avvägningar. Vad kostar det? Hur mycket personlig integritet skulle vi tvingas ge upp? Ett exempel – majoriteten av all kvinnomisshandel sker i hemmet, inte sällan av missbrukande män. Införde vi ett system där vi registrerade all alkoholkonsumtion i Sverige och vägrade dömda hustrumisshandlare och fyllekörare att handla alkohol skulle vi drastiskt minska kvinnomisshandeln och fyllekörningarna. Om vi vidare installerade kameror och/eller mikrofoner i alla hem skulle antalet misshandlade kvinnor minska ytterligare. Att det inte görs beror enbart på att kostnaderna är för höga, och att intrånget i den personliga integriteten skulle bli för stort.

Eller för att uttrycka sig lite krasst – vi är villiga att offra ett stort antal kvinnors liv varje år, för att behålla vår frihet och ha en någorlunda balanserad budget.

Frihet är inte gratis. Utan den övervakning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet med flera lagar och regler innebär, kan det komma att kosta oss ett terrordåd. Jag är inte man att avgöra hur stor risken är, men jag tror inte den är överhängande.

Men på samma sätt är inte heller ökad säkerhet gratis. Ökad säkerhet kräver mer övervakning, och priset vi betalar är mindre frihet, färre personer som mot anonymitet vågar läcka missförhållanden till pressen, ökad självcensur. Det är inte ett samhälle någon av oss vill leva i.

Internet är annorlunda och ändå likadant

Andreas Ekström hävdar i dagens Expressen att det måste finnas olika regler för Internet och resten av samhället, eftersom skalorna är olika. Det var OK att dela med sig av sina låtar på kasett till fem sex polare, men det är inte OK att dela med sig av sina låtar på nätet eftersom de då kan spridas till fem sex miljoner. Eller ännu fler.

Andreas Ekström är inte helt ute och cyklar, men det finns flera problem med hans resonemang:

För det första så framställer Andreas Ekström kasett- och diskettkopiering som en slags oskuldsfull lek som det fanns allmän acceptans för. Det är bara fel. Industrin lobbade och motarbetade piratkopiering på kasett och diskett minst lika kraftfullt som man idag motarbetar piratkopiering på nätet, och med samma argument som i dag (Jan Lindgren, Stefan Stenudd). Det var bara bland Andreas Ekströms jämnåriga som det var allmänt accepterat. Eftersom industrin inte lyckades förbjuda kasettbanden (det fanns för många legitima användningsområden) infördes den så kallade privatkopieringsskatten, som för övrigt finns kvar.

För det andra så är det bara för digitala invandrare som Andreas Ekström och undertecknad som Internet är annorlunda jämfört med hur det var förr. För de generationer som växer upp nu är Internet lika naturligt som telefon och tv. De gör ingen skillnad på om de chattar eller snackar i telefon med sina kompisar. De kan inte se varför det ska vara olika regler för avlyssning om de pratar i mobiltelefon, vanlig telefon eller Skype-telefon. De har svårt att förstå varför det är OK att spela in ett program från TV, men inte OK att ladda ner samma program som är inspelat från TV från nätet. Om nu inte medborgarna själva gör en distinktion mellan Internet och resten av samhället, hur kan då lagstiftarna hävda att det krävs speciallagar för Internet?

Till sist: Ja, det är skillnad på den masskopiering som blir möjlig med Internet, och den privatkopiering som blev möjlig med kasettbanden. Effekten av en miljon olagliga kopior är mycket mer kännbar för skivbolagen. Men Andreas Ekström väljer att blunda för att tekniken som gör det möjligt att sprida en miljon olagliga kopior, är samma teknik som gjort skivbolag i stort sett överflödiga. Skivbolagens existensberättigande var att det krävdes stort kunnande, stora investeringar och ett stort risktagande för att hitta artister och spela in låtar, och sedan massproducera och distribuera kopiorna. Investeringarna, kunnandet och risktagandet skapade ett mervärde för konsumenterna som skivbolagen kunde ta betalt för. Men eftersom kopiering och distribuering i dag kostar när noll kronor, och kostnaderna för inspelning har sjunkit dramatiskt, tillför inte skivbolagen längre särskilt mycket mervärde.

Ska vi ha specialregler för Internet kan vi inte bara ha det för att hantera vissa av effekterna. Då måste vi ta hänsyn till alla effekterna. Och en av dessa effekter är att enstaka kopior inte har något värde (Oscar Swartz, Anders Mildner) – och då kan man inte ta betalt för enstaka kopior.

Antalet avlyssnare ökar redan innan FRA-kablarna är på plats

Min största invändning mot FRA-lagen har alltid varit att vi bygger upp en infrastruktur för massavlyssning. När FRA-lagen antogs av Riksdagen var det med motiveringen att bara FRA skulle få avlyssna, och att bara Riksdagen och Försvaret skulle få beställa avlyssning. Och det låter ju på sätt och vis rimligt – att försvaret behöver bedriva underättelseverksamhet är ju inte direkt någon nyhet.

Problemet är att där infrastruktur är dyrt, krångligt och tidskrävande att få på plats, så är lagar förhållandevis lätta att stifta och ändra. Frånvaron av en infrastruktur för massavlyssning är därmed ett effektivt skydd för den personliga integriteten, medan lagar inte är det. När infrastrukturen väl är på plats kommer fler och fler att komma på goda skäl till varför just de ska ha rätt att bedriva avlyssning.

Jag hade trott att det skulle dröja tills efter infrastrukturen var på plats, men jag är uppenbarligen väldigt naiv. Scaber Nestor skriver i dag på sin blogg om hur polisen redan i mars i år gjorde framstötningar att få använda sig av FRA’s infrastruktur och hur Säpo med all sannolikhet också kommer att få möjlighet att avlyssna i kabel. Och för den som tror att FRA enbart sysslar med avlyssning när rikets säkerhet är hotad bör veta att de var inblandade i upplösningen av ett Finskt (!) kidnappningsdrama för några veckor sedan.

Jag får fortfarande frågor om varför jag röstade på Piratpartiet i EU-valet. Det här är anledningen. Vår regering och för all del även oppositionen bygger med stor beslutsamhet upp ett övervakningssamhälle som vi aldrig sett maken till i Sverige, och det skrämmer mig utav bara helvete.

Hårda slag mot rättssäkerhet och integritet i dag

Man kan bli deprimerad för mindre.

Först kommer tingsrätten fram till att lösenordsskyddade servrar är att likställa med att göra något allmänt tillgängligt, vilket innebär att Ephone i enlighet med IPRED-lagen måste lämna ut uppgifter om vem som står bakom ett visst IP-nummer.

Sen kommer hovrätten i strid mot allt sunt förnuft fram till att domaren i Pirate Bay-rättegången inte är jävig. Visst, han var med i föreningar som vill stärka upphovsrätten. Visst, han träffade säkert åklagarsidans företrädare vid upprepade tillfällen i dessa föreningar. Men jävig? Icke då.

Man undrar vad det är för värld man lever i. Lösenordsskyddad=allmänt tillgänglig. Kompis=inte jävig. Privata bolag ska ha större befogenheter än polisen.

Självklart ska bara myndigheter bekämpa brott

Enligt DN har Regeringsrätten nu slagit fast att Antipiratbyrån inte får samla in IP-nummer – det är myndigheternas sak att begränsa brott. Det här beskedet är glädjande med tanke på det senaste årets utveckling som gått allt mer mot ett övervakningssamhälle. Samtidigt ska man nog vara försiktig med att glädjas för mycket. Enligt DNs artikel har Antipiratbyrån haft dispens, och det är rimligt att anta att politikerna så småningom kommer på ett sätt att komma runt även detta. Men tills vidare får vi glädja oss åt att det i varje fall på vissa ställen i statsapparaten finns människor kvar som tycker att den personliga integriteten är för viktig för att hanteras lite hur som helst

Universitet stänger av studenter utan prövning

Sveriges radio berättar idag att universitet stänger av studenter för påstådda fildelningsbrott. Som jag skrivit om tidigare anser jag att internet är en mänsklig rättighet, men även bortsett från det är det sätt som universitet går tillväga på helt uppåt väggarna. De bryr sig faktiskt inte ens om att ta reda på om de avstängda studenterna begått nåt brott. Enligt Johannes Haasmund som jobbar med IT-säkerhet på universitetet i Linköping går man helt på de klagomål som kommer in från amerikanska bolag, och har egentligen ingen aning om studenten fildelat eller inte.

Statliga spionprogram på allas datorer

I går stod det klart att HADOPI-lagen går igenom i Frankrike, och själv reagerar jag bara med vrede och frustration. Hur har vi hamnat i en situation där upphovsrätt upplevs som viktigare än allt annat? En lag som enligt flera olika källor kommer kräva att användarna installerar spionprogram på sina datorer. Och nu visar det sig att även England funderar på att införa liknande lagar. Via Opassande hittade jag dock en länk till Rikard Bergsten. Han är uppfinnare och innovatör, och skriver klokt om upphovsrätt och patent.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare