Regeringen har bäddat för tele-operatörernas försök att strypa ip-telefonin

Som några kanske lagt märke till har ett antal telekomoperatörer flaggat för att de kommer att strypa möjligheten att prata i telefon över nätet via tjänster som Skype och Viber. Det är inte svårt att förstå varför. Skulle du betala drygt 1000 spänn för att prata en timme med din kompis i Australien, om du kunde ringa henne gratis via Viber? Nä, tänkte väl det.

Det är inte heller svårt att förstå varför de trodde att de skulle få möjlighet att införa såna här blockeringar. Kanske räknade de till och med med att regeringen skulle bistå dem med lagstiftning som förbjuder den här typen av appar och tjänster. Och varför skulle de inte göra det? Regeringen har ju med stor iver genomfört en lagstiftning för att skydda en annan obsolet affärsmodell: upphovsrättsindustrins. Upphovsrättsindustrin har krävt att få fortsätta att distribuera musik på plastbitar, och att ta betalt för varje enskild plastbit, trots att den mycket effektivare distributionskanalen Internet funnits i snart 20 år.

Idén att det är helt OK för en operatör att bestämma hur deras nät ska användas och vilka tjänster som ska få finnas där är också från början en produkt av politiker (Telekompaketet). Faktum är att det finns domstolsutslag på att en operatör faktiskt är ansvarig för vad den som köper uppkoppling använder den till. Att trafiken på nätet ska övervakas är det nyligen klubbade datalagringsdirektivet och tidigare FRA-lagen bra exempel på.

Så det är så jävla dags att börja gnälla nu Anna-Karin Hatt. Med IPRED, FRA-lagen, Datalagringsdirektivet och ACTA har regeringen bäddat för att operatörerna resonerar som de gör.

Därför kommer jag INTE att rösta på Piratpartiet

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag varför jag skulle rösta på Piratpartiet. I mångt och mycket handlade det om en proteströst. I grund och botten tycker jag att Alliansen har gjort ett väldigt bra jobb i regeringsställning. Jag tyckte det för ett år sedan, och jag är än mer övertygad i dag. Det enda område där jag anser att Alliansen har gjort bort sig fullständigt är när det gäller integritetsfrågan. FRA, Ipred, Telekompaketet är alla exempel på att regeringen sätter statens intressen före medborgarnas, och det går emot allt jag står för.

Förra våren seglade Piratpartiet upp som ett oslipat men dock fräscht alternativ. De hade den personliga integriteten som egentligen enda fråga, och det kändes bra.

Med stigande förvåning har jag sen dess sett fler och fler uttalanden som känns mycket märkliga och som jag haft svårt att känna igen mig i. Kanske har man varit desperata när man letat efter valvinnande frågor att profilera sig på. Jag vet inte, men att välja barnporrlagstiftningen som huvudfråga i valet känns desperat, och att sedan så fullständigt misslyckas i sin kommunikation att man behöver gå ut och påpeka att ”PP är _inte_ för en legalisering av någon form av barnporrhantering” … katastrof börjar inte ens beskriva det. Det känns generande att tänka på att jag sympatiserat med de här nötterna.

Jag trodde aldrig att Piratpartiet hade någon egentlig chans att komma in i Riksdagen, men jag tyckte ändå att det var viktigt att markera att den personliga integriteten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att rösta på ett parti som stod upp för de frågorna hade inte varit bortkastat, även om partiet inte kom in i Riksdagen.

Det är synd att en sån lovande start skulle spåra ur så fullständigt.

Det var på Deepedition jag hittade länkarna.

Reformera gärna upphovsrätten, men börja med att avskaffa IPRED

Den enskilde ska ha rätt till frukten av sitt skapande. Till det kommer drivkrafter för skapande och att det ska löna sig att investera i det. De skapandevillkor och drivkrafter som följer av upphovsrätten är viktiga att vårda för att människor ska kunna leva på sin talang, sina idéer och på att utveckla kreativa tjänster.

via dn.se

Moderaterna Per Schlingman och Henrik von Sydow skriver i dag på DN Debatt om behovet av en reformerad upphovsrätt. Det är naturligtvis välkommet att de nu är villiga att debattera upphovsrätten. Men jag blir störd av att de får det att framstå som att fildelning/piratkopiering är ett problem ”för att människor ska kunna leva på sin talang” när Aftonbladet nyligen gick ut och berättade att artisterna i själva verket tjänar mer än någonsin på just sin talang.

Fildelningen är en konsekvens av att Internet är ett effektivare sätt att distribuera musik än plastbitar, men det är bara ett problem för skivbolagen som byggt hela sin affärsmodell på att just distribuera plastbitar.

Upphovsrätten behöver diskuteras, men om Moderaterna vill få någon som helst trovärdighet bör man börja med att avskaffa IPRED, en lag som enbart syftar till att skydda en bransch som vägrat att anpassa sig till ny teknik och förändrade konsumtionsvanor.

Posted via web from Nils rakt på sak

IPRED onödig – artisterna tjänar mer än någonsin

I går skrev Aftonbladet om en undersökning om hur  musikindustrin påverkats av fildelningen under de senaste 10 åren. Undersökningen har gjorts av två forskare på KTH och presenteras i sin helhet på måndag, men av de förhandsuppgifter som läckt redan nu verkar man kunna dra ett antal intressanta slutsatser:

Musikindustrin omsätter mer pengar än någonsin

Upphovsmännen, alltså artisterna som gör musiken, tjänar mer pengar än någonsin

Skivbolagens intäkter har sjunkit

Det här är glädjande siffror. En stor del av debatten kring fildelning har ju handlat om hur artister ska kunna försörja sig, men det visar sig alltså att den oron har varit överdriven. Det kommer att gå utmärkt även framöver. Historiskt sett har artister alltid varit tjänsteutövare – fram till den punkt då skivan uppfanns tjänade de bara pengar när de uppträdde och det är bara under det senaste dryga seklet som de kunnat bli stenrika utan att regelbundet framträda.

Undersökningen visar också väldigt tydligt att skivbolagens affärsmodell är stendöd. Det är varken positivt eller negativt, bara naturligt. Modern teknik har på område efter område slagit sönder skivbolagens affärsmodell, och de tillför inte längre särskilt mycket värde. Ett företag som inte kan anpassa sig när förutsättningarna förändras försvinner, trist för de inblandade men inget som påverkar samhället i stort.

Men man undrar ju förstås hur alla de politiker som var med och beslutade om IPRED känner sig i dag. Undersökningen visar ju med all önskvärd tydlighet att de blivit grundlurade. Upphovsmännen behöver inte IPRED, tvärtom klarar de sig bättre än någonsin. Istället har svenska politiker stiftat en lag som är ett kraftigt intrång i den personliga integriteten, som ger privata företag myndighetsliknande befogenheter, som öppnar för utpressningsliknande civilrättsprocesser mellan ojämlika parter, och som egentligen bara gynnar amerikanska skivbolag.

Snyggt jobbat!

Var försiktig när du kastar sten i glashus

I helgen har polisen slagit till mot ett så kallat hackerspace (Forskningsavdelningen) i Malmö. Polisen har gått ut med ett pressmeddelande om tillslaget, som rapporterats vidare på ett flertal ställen i media (DN, SR, SVT Play, Sydsvenskan) och även ett på ett par bloggar (Forskningsavdelningen, Sagor från livbåten och Copy me happy).

Polisen vill naturligtvis framställa detta som en stor framgång för deras arbete att bekämpa svartklubbar i Malmö. De som sympatiserar med Forskningsavdelningen vill naturligtvis gärna få det att framstå som ett övergrepp, brokep på Copy me happy antyder till exempel mer eller mindre öppet att polisens tillslag är en direkt följd av artikeln i Sydsvenskan i förra veckan. Upprördheten är stor över att Polisen inte berättar att de även beslagtagit ett antal datorer (uppgifterna varierar mellan runt 20 till runt 50). Och varför beslagta datorer som ju inte rimligtvis kan ha nåt med den påstådda svartklubben att göra? Och varför granskar inte media det här?

De som känner mig vet att jag sympatiserar med Piratpartiet och är oerhört kritisk både mot FRA-lagen och IPRED-lagen, men den bild jag får är att de här hackarna är mer än lovligt naiva:

43 flak öl

39 flaskor sprit

66 liter vin

I artikeln i Sydsvenskan framställs verksamheten som en samlingsplats för duktiga och nyfikna hackers och tekniknördar. Trafikljus på väggen visar hur bra internetuppkopplingen är, det diskuteras hur samhället kommer att se ut när oljan är slut, här ska odlas tomater med rötterna i vatten i ett akvarium. Gulligt. Visst, det är väldigt mycket sprit, men en svartklubb är väl inte hela världen.

Av Polisens pressmeddelande framgår dock att de även hittade ett par slangbomber samt en ”mycket kraftig slangbella”.

Och där dör liksom all trovärdighet som de här hackarna och tekniknördarna eventuellt hade. Det som förvånar är att de upprörda bloggarna Copy me happy – inte olikt polisen – överhuvudtaget inte nämner dessa omständigheter.

Beviset: fildelning hotar skivbolagen, inte artisterna

Som jag skrev kort om igår så fortsätter upphovsrättslobbyns kamp för att lagstiftningsvägen skydda den affärsmodell som internet gjort obsolet. Igår larmade nämligen Ifpis vd om att många internetoperatörer raderar trafikuppgifter snabbare än förr, vilket är ett problem för de som behöver dessa trafikuppgifter för att bekämpa brott. Och det är ju ett problem, även om de flesta nog anser att jakten på pedofiler och rånare är viktigare än att sätta dit fultankande 15-åringar. Ytterligare en negativ effekt av IPRED.

Upphovsrättslobbyn gillar att peka på två trender för att visa att IPRED är nödvändigt: För det första pekar de på att CD-försäljningen gått ner under en lång rad år, för det andra pekar de på att den utvecklingen nu vänt sedan IPRED infördes. Det här måste ju innebära att upphovsrättsmännen tidigare gick miste om inkomster, men att de nu efter IPRED återigen får sin rättmättiga ersättning. FEL!

Det är rätt att CD-försäljningen gått ner under de senaste åren, och det har också lett till att skivbolagen tjänat mindre pengar. I juli skrev jag ett inlägg där jag beskrev hur internet dödat skivbolagens affärsmodell, och att det var den affärsmodellen som IPRED är tänkt att skydda. Och i dag hittade jag lite data som tycks visa att artisterna faktiskt tjänar mer pengar än någonsin.

Läs gärna hela blogginlägget, men i kortform handlar det om:

  • att det i första hand är skivbolagen som tjänar de stora pengarna på skivförsäljning, inte artisterna
  • att artisterna är de som tjänar mest pengar när de framträder live
  • att artisterna tjänar betydande summor när deras låtar spelas offentligt, och det har inte alls påverkats av fildelningen

Mycket tydligare än så här blir det inte – IPRED är en lag som i första hand gynnar skivbolagen genom att skydda en obsolet affärsmodell. Om fokus hade legat på hur mycket pengar artisterna tjänar, i stället för på pseudo-relevanta mått som skivförsäljning och skivbolagsvinster, hade det aldrig funnits något skäl att införa IPRED.

Priset för säkerhet och priset för frihet

Anders Mildner, vars texter jag alltid uppskattar, har skrivit en tänkvärd krönika i gårdagens SvD. Den fick mig att fundera över vad vi är villiga att ge upp för att uppnå en höjd känsla av säkerhet, och vilket pris vi är villiga att betala för att vara fria.

De som nu arbetar för mer övervakning på nätet (politiker, polis och säkerhetstjänster) gör det med argument som är svåra att värja sig mot. ”Vi måste bekämpa terrorism och brottslighet.” Ingen tycker väl egentligen något annat.

Men problemet med de här argumenten är att de ständigt kan återanvändas för utökad övervakning, oavsett hur mycket övervakning vi redan har. För oavsett hur mycket övervakning vi har kommer det att finnas terrorister som lyckas – som någon polis sa: ”Terroristerna behöver bara lyckas en gång – vi måste lyckas varje gång.”

Terrorism fanns långt innan internet och behöver inte internet för att fungera. Tvärtom visar det sig att Al Quaida när de planerar nya terrordåd undviker att använda sig av modern teknik som Internet och mobiltelefoni och förlitar sig på kurirer i stället (saknar tyvärr källa till detta, kan någon hitta den vore jag glad). Det är inte heller så att polis och säkerhetstjänster lämnar ut några garantier eller ens ambitionsnivåer för vad de ska klara av när de kartlägger alla mail, telefonsamtal och webbsidor du besöker. Allt de säger är att det kommer att bli ”säkrare”, utan närmare definition.

Ett liknande resonemang kan föras kring brottslighet. Tittar vi på den brottslighet som får mest utrymme i media, och som man därmed kan anta upprör flest människor, har den väldigt lite med Internet att göra. Rån, mord, misshandel och andra typer av våldsbrott är vad de flesta är mest oroade över – och dessa brott lär inte bli väsentligt färre om säkerhetstjänsten får tillgång till varenda svensks mail- och telefonloggar.

Det är möjligt att en del terrorattentat kommer att kunna undvikas med ökad övervakning, och det är nästan helt säkert att en del brott kommer att kunna klaras upp som annars hade varit svåra att lösa. Men hur många!?

Låt oss en gång för alla enas om en sak – det går inte att helt förhindra brottslighet och terrorism, oavsett hur mycket övervakning vi har. Inte ens amerikanska fängelser, där den personliga integriteten av naturliga skäl är helt avskaffad, är brottsfria zoner. Med andra ord kommer utökad övervakning bara att till viss grad att lyckas minska terrorism och brottslighet.

Men om bara ett enda terroristdåd kan förhindras, är det då inte värt alla uppoffringar? Det krassa svaret är nej.

Förväxla inte det här med en åsikt. Det är det inte. Den bistra sanningen är att samhället tillåter alla möjliga saker som man med 100% säkerhet vet kommer att leda till dödsfall. Rökning och alkohol är två exempel på sånt som är tillåtet och ändå varje år dödar långt fler än attackerna mot World Trade Center bara i Sverige. Listan över saker som visserligen inte är tillåtna, men som vi inte bekämpar med alla till buds stående medel är ännu längre. Knark. Fort- och fyllekörning. Kvinnomisshandel.

Vi gör helt enkelt avvägningar. Vad kostar det? Hur mycket personlig integritet skulle vi tvingas ge upp? Ett exempel – majoriteten av all kvinnomisshandel sker i hemmet, inte sällan av missbrukande män. Införde vi ett system där vi registrerade all alkoholkonsumtion i Sverige och vägrade dömda hustrumisshandlare och fyllekörare att handla alkohol skulle vi drastiskt minska kvinnomisshandeln och fyllekörningarna. Om vi vidare installerade kameror och/eller mikrofoner i alla hem skulle antalet misshandlade kvinnor minska ytterligare. Att det inte görs beror enbart på att kostnaderna är för höga, och att intrånget i den personliga integriteten skulle bli för stort.

Eller för att uttrycka sig lite krasst – vi är villiga att offra ett stort antal kvinnors liv varje år, för att behålla vår frihet och ha en någorlunda balanserad budget.

Frihet är inte gratis. Utan den övervakning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet med flera lagar och regler innebär, kan det komma att kosta oss ett terrordåd. Jag är inte man att avgöra hur stor risken är, men jag tror inte den är överhängande.

Men på samma sätt är inte heller ökad säkerhet gratis. Ökad säkerhet kräver mer övervakning, och priset vi betalar är mindre frihet, färre personer som mot anonymitet vågar läcka missförhållanden till pressen, ökad självcensur. Det är inte ett samhälle någon av oss vill leva i.

Så har modern teknik dödat skivbolagens affärsmodell

HAX analyserade för några dagar sedan i ett intressant inlägg vad ”rätten att kunna försörja sig på sitt arbete” egentligen innebär. För att försöka förstå skivbolagens existensberättigande började jag skriva, och det här är resultatet:

Skivbolag är en relativt modern företeelse. Innan dagens cd-skivor kom LP-skivor och innan dess de så kallade stenkakorna. Men allting började med fonografen som uppfannas av Thomas Edison 1877 och såldes kommersiellt från 1890. Enligt Wikipedia är EMI världens äldsta skivbolag – bildat 1931 men byggt på skivbolag som bildades redan 1897.

Affärsmodellen för skivbolag har alltså funnits i 112 år, och benar man upp den i sina beståndsdelar är den ganska enkel.

Hitta en duktig artist. Spela in låtar. Massproducera kopior. Marknadsföra kopiorna. Distribuera kopiorna. Vart och ett av dessa steg krävde kunskap, talang och kapital. Det var förenat med en inte försumbar risk, och resultatet var ett mervärde för konsumenten. Och den som tar risker och skapar mervärde kan som bekant ta ut ett pris för det.

Men i och med datorernas och Internets intåg har arbetet förändrats i grunden:

Talangjakten. Att hitta artister är inte längre särskilt svårt och till skillnad från ett skivbolag behöver du inte veta om musiken går att sälja eller inte – du behöver bara veta om du gillar den.

Inspelningen. Att spela in låtar brukade kräva svindyr utrustning. I dag kan du spela in en låt hemma i vardagsrummet med en vanlig pc och utrustning för några tusen.

Massproduktionen. Massproduktion av digitala kopior är i dag oskiljbar från distribution (när en låt laddas ner från nätet, distribueras, skapas samtidigt en ny kopia), den tar i stort sett ingen tid alls och kostar i praktiken inte heller några pengar.

Marknadsföringen. Marknadsföring kostar fortfarande pengar, men även här har Internet förändrat. Små artister utan pengar men med mycket tid kan faktiskt marknadsföra sig via bloggar och andra sociala medier.

Det här är naturligtvis lite förenklat, men värdet av vart och ett av de steg som skivbolagen tidigare var ensamma om att klara har kraftigt underminerats av den moderna tekniken. Så det är motiverat att fråga för vems skull vi har skivbolag egentligen.

Hårda slag mot rättssäkerhet och integritet i dag

Man kan bli deprimerad för mindre.

Först kommer tingsrätten fram till att lösenordsskyddade servrar är att likställa med att göra något allmänt tillgängligt, vilket innebär att Ephone i enlighet med IPRED-lagen måste lämna ut uppgifter om vem som står bakom ett visst IP-nummer.

Sen kommer hovrätten i strid mot allt sunt förnuft fram till att domaren i Pirate Bay-rättegången inte är jävig. Visst, han var med i föreningar som vill stärka upphovsrätten. Visst, han träffade säkert åklagarsidans företrädare vid upprepade tillfällen i dessa föreningar. Men jävig? Icke då.

Man undrar vad det är för värld man lever i. Lösenordsskyddad=allmänt tillgänglig. Kompis=inte jävig. Privata bolag ska ha större befogenheter än polisen.

Självklart ska bara myndigheter bekämpa brott

Enligt DN har Regeringsrätten nu slagit fast att Antipiratbyrån inte får samla in IP-nummer – det är myndigheternas sak att begränsa brott. Det här beskedet är glädjande med tanke på det senaste årets utveckling som gått allt mer mot ett övervakningssamhälle. Samtidigt ska man nog vara försiktig med att glädjas för mycket. Enligt DNs artikel har Antipiratbyrån haft dispens, och det är rimligt att anta att politikerna så småningom kommer på ett sätt att komma runt även detta. Men tills vidare får vi glädja oss åt att det i varje fall på vissa ställen i statsapparaten finns människor kvar som tycker att den personliga integriteten är för viktig för att hanteras lite hur som helst

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare