Därför höll inte Juholts krishantering måttet

Två personer vars kunskaper inom krishantering jag respekterar mycket har kommit fram till helt andra slutsatser än jag, och det här börjar därför mest som ett försök att försöka bena ut varför jag tycker som jag tycker.

Paul Ronge och Jeanette Fors-Andrée tycker båda att Juholt skötte krishanteringen bra, och de motiverar det med att Juholt fick fortsatt förtroende av VU. Själv har jag kallat den för ”Ett skolboksexempel på usel krishantering.

Det går inte att utvärdera krishanteringen utan att diskutera vad krisen bestod av, och jag menar att det var tre element: schabblet kring skuggbudgeten, bostadsbidraget och diskussionen om temporära medborgarskap. Var och en för sig hade dessa frågor medial sprängkraft – tillsammans blev de ”den perfekta stormen”.

Det går inte heller att utvärdera krishanteringen utan att diskutera vad som stod på spel: Förutom att Juholt och Socialdemokraterna självklart ville undvika ett nytt uppslitande partiledarval, så handlar det även om bilden av Socialdemokraterna som ett regeringsdugligt parti och Juholt som en trovärdig statsministerkandidat.

Det handlar alltså inte enbart om vad Juholt gör och inte gör, eller hur han gör det – det handlar ju i slutändan om hur effektiva åtgärderna är för att begränsa skadorna.

Juholt har under krisens gång blivit påkommen med att ljuga om skuggbudgeten, han har glidit på sanningen när det gäller vem som sa vad till vem i turerna runt Reepalus förslag om temporärt medborgarskap, han har erkänt att han inte brytt sig om att ta reda på hur regelverk ska tolkas. VU har vidare underkänt hans förmåga att rekrytera duktiga medarbetare och satt på honom en överrock i form av Ingvar Carlsson.

Det är ingen överdrift att säga att Juholt förlorade nästan allt, utom just jobbet. Socialdemokraterna framstår idag som ett parti i fullt kaos och Juholt som en person som är impulsiv och med ett ganska avslappnat förhållande till sanningen.

I det perspektivet tycker jag inte att krishanteringen kan kallas något annat än katastrofal.

Juholt-affären är ett skolboksexempel på usel krishantering

Efter förra veckans mediedrev mot Håkan Juholt kommer den obligatoriska utvärderingen. Gott så, för det begicks många misstag på flera håll och det finns mycket att lära.

Juholt själv och socialdemokraterna får både ris och ros för sitt sätt att krishantera. Paul Ronge tycker att Juholt trots allt gjorde det mesta rätt – han tog direkt tag i situationen och kallade till presskonferens. På presskonferensen tog han sedan ansvar för det fel han gjort, bad om ursäkt och berättade hur han tänkte rätta till felet. Det är krishantering 1A, även känt som ”att göra en pudel”. I och med att Juholt trots allt fick fortsatt förtroende av socialdemokraternas verkställande utskott menar Ronge att krishanteringen var lyckad.

I efterhand kan man konstatera att det var ett misstag av Juholt att kalla till presskonferens innan han tagit reda på alla fakta. Aftonbladet påstod att regelverket var glasklart, men vid en närmare granskning visade det sig att det faktiskt var ganska otydligt.

Sandro Wennberg på PR-byrån Westander är därför kritisk till Juholts krishantering. Han tycker att den snabba och dåligt förberedda pudeln innebar att Juholts berättelse behövde ändras vid ett flertal tillfällen, vilket skadade förtroendet för Juholt. Wennberg påpekar också att den snabba pudeln innebar att Juholt misslyckades med att visa att han frågan på allvar. Att Juholt är ledsen för att han orsakat en förtroendekris för socialdemokratin är uppenbart – men är han ledsen för det han gjorde?

Lars Thalén på K-Street Advisors är mest kritisk och tycker att Juholts gatlopp i medierna enbart går att skylla på usel krishantering och helt kunnat undvikas. Thaléns kritik tar fasta på vad Juholt gjorde veckorna innan Aftonbladets avslöjande. Juholt  har ju själv medgett att han kände till att Riksdagsförvaltningen hade frågor kring hur mycket bidrag han egentligen var berättigad till. Det Juholt borde ha gjort då var att proaktivt gått ut och krävt tydligare regler, och därmed helt undvika att behöva göra en pudel.

Det alla tre har gemensamt är att de helt fokuserar på det som startade Juholts kris – den (eventuellt) felaktiga ersättningen. De andra kriser som var under uppsegling (kritiken mot arbetet med skuggbudgeten och den kaotiska hanteringen av Ilmar Reepalus utspel om temporära medborgarskap) berör de nästan inte alls.

Min egen uppfattning är att Juholts krishantering har varit usel från början till slut.

Syftet med krishantering är att minimera de skador som mediernas rapportering kan orsaka. Krishantering kan tyvärr inte ändra på det som faktiskt har hänt, men rätt genomförd kan krishantering återupprätta ett förlorat förtroende. Med den definitionen kan Juholts krishantering inte ses som något annat än ett monumentalt misslyckande. Efter förra veckans händelser uppfattar de flesta Juholts besked som något som kan ändras efter par timmar, och enligt en undersökning genomförd av Metro och Yougov tror tre av fyra svenskar att Juholt ljuger.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare