Anonymitet är viktigt – men anonyma näthatare söker inte dialog

Igår meddelade DN, Expressen och Aftonbladet alla att de inte längre kommer att tillåta anonyma kommentarer på sina sajter – deras analys är att ingen vill stå för att de är rasister som kräks könsord över unga kvinnliga skribenter.

En rad personer hävdar istället att hade journalisterna bara varit mer närvarande i kommentarsfälten hade näthatet inte varit lika utbrett. De menar att det är viktigt att kunna vara anonym i sina kontakter med media och journalister.

Under slutet av 90- och början på 2000-talet var jag community manager på MacWorlds diskussionsforum, och mot den bakgrunden tycker jag att det är en lite naiv analys, av flera skäl:

  • Det tar det väldigt mycket tid att verkligen ha en dialog med läsarna, ibland till och med mer tid än att göra själva artikeln. Det är tid som de kunde ägnat åt att skriva fler engagerande artiklar. Och det är dyrt.
  • Den som anonymt pratar om en islamsk ockupation eller en judisk världskonspiration och som kallar alla som inte tycker lika för horor och fittor är mycket sällan intresserad av dialog.
  • En enskild journalist skulle drunkna bland hundratals hatfyllda kommentatorer, så jag är tveksam till hur mycket det skulle hjälpa.

Anders Mildner skrev i en krönika för några veckor sedan att tidningarnas kommentarsfält är som en fritidsgård utan ledare, och att vi därför inte kan vara särskilt förvånade över att de inte längre fungerar. Det kanske är sant. Men om det är så – vad hade en fritidsledare gjort om det kom ungdomar som rökte, söp och angrep alla i sin närhet? Slängt ut dem förstås!

Varför ska inte tidningar ha samma möjligheter?

Jonas otrohet är – faktiskt – inget allmänintresse

Ingen har nog kunnat undgå att prinsessan Madeleine och Jonas haft det problematiskt, eller att förlovningen mellan dem slogs upp i helgen.

Personligen gör all rapportering om de här båda otroheterna mig beklämd och upprörd på flera plan.

Låt mig för det första göra en sak absolut klar. Jag är inte bättre än någon annan här. Jag är nyfiken, jag läser det som skrivs precis som alla andra. Nog för att det skulle vara svårt att helt undgå även om jag bara sett löpsedlarna, men visst, jag klickar vidare som alla andra.

Min invändning här är att det överhuvudtaget skrivs, och hyckleriet kring de skäl som anförs:

– Det finns ett oavvisligt allmänintresse i hur förhållandet är mellan den tredje i tronföljden och hennes fästman

Allmänintresse i de här situationerna är inte självklart samma sak som att något är av allmänt intresse. Allmänintresse är ett relevanskriterium och innebär att det är något som folk har nytta av att känna till – av allmänt intresse är i stort sett vad som helst som folk är intresserade av. Jag tror att det blir svårt för någon att hävda att otrohetsaspekten av den här sorgliga historien här är något folk faktiskt har nytta av att känna till. Men bra skvaller är det odiskutabelt. Och sån’t säljer som bekant.

– De är statligt avlönade, representerar folket och de marknadsför Sverige – deras förmåga att utföra det jobbet måste få granskas.

Så luddigt formulerat är det ju svårt att ha några invändningar, men blir man lite mer konkret blir det lättare att diskutera vad som är motiverad granskning. Till exempel ”Vore det ett problem om en medlem i kungafamiljen sysslar med en viss aktivitet, även om det inte var allmänt känt?” Då kan man se att vissa aktiviteter är klart motiverade att granska, medan andra inte är det.

Om en medlem i kungafamiljen är otrogen eller blir bedragen blir bara ett problem om det blir allmänt känt. Droger, brottslighet, dåligt omdöme är exempel på beteenden som är problematiska oavsett om de är kända eller inte. Otrohet är det inte. Problemet uppstår först när media börjar diskutera det, och det är medias bevakning som är problemet, inte otroheten som sådan.

Spelar det här då någon roll? Ja, det gör det. Madeleine kommer att komma tillbaka, kungafamiljen berörs inte heller på sikt och Jonas … han hade nog uteslutits från de ”finare kretsarna” alldeles oavsett publiciteten. Problemet är att mitt i all upprördheten så höjs hela tiden ribban för de som vill göra jobb som medför att de blir offentliga personer.

Makthavare i privat och offentlig sektor förväntas mer och mer bli ”förebilder”, helt utan mänskliga svagheter. Det räcker inte med att ha ett allmänt gott omdöme och vara synnerligen kompetent, man förväntas även ha levt hela sitt liv utan att ha gjort ett enda misstag eller i varje fall göra offentlig avbön för tidigare misstag i hela media.

Hur många klarar det? Och hur representativa för folket är de i så fall?

Vad tycker du?

Trendspaning – nästa år tar vi med oss vännerna ut från nätverkssajterna

Det är december och därmed dags att summera året som gått, och fundera på hur nästa år ska bli. Per Torberger tror på mindre sammanhang, på SSBD finns en hel rad trendspaningar inför 2010, och vi lär nog få se fler innan december är slut. Så det här är mitt lilla bidrag.

Den trend jag pratar om här började faktiskt för över ett år sedan, och handlar om hur murarna runt de sociala nätverken blir lägre. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Facebook Connect, som fick en lovande start – men jag är lite besviken över vad som ännu inte hänt. För er som inte vet vad Facebook Connect är kan det kort beskrivas som ett sätt att ta med sig sin profilinformation från Facebook, och använda den på andra sajter. Men läs gärna Mashable’s snart ett år gamla artikel ”10 Great Implementations of Facebook Connect” samt artikeln ”5 Great Examples of Facebook Connect on the iPhone” för exempel på hur det använts.

Den trend jag tror vi kommer att se nästa år, eller som jag i varje fall vill se nästa år, är att murarna runt de sociala nätverken börjar monteras ner ännu mer. På lång sikt tror jag nämligen inte att de sociala nätverkssajterna kan hålla vårt intresse på samma sätt som i dag.

Som de sociala nätverken fungerar i dag går man till en viss sajt – Facebook, Plaxo, LinkedIn, Myspace eller vad det nu är – och så är man social en stund. Sen klickar man sig vidare till en annan sajt, för att handla mat, köpa böcker, planera en resa, hyra film eller köpa en cd, eller bara läsa nyheter – och då är man plötsligt inte social längre.

Men frågan är – är det inte just vid såna tillfällen man verkligen vill veta vad ens kompisar tycker?

DN är såvitt jag vet först ut av de större sajterna i Sverige med detta – förutom sin vanliga ”Mest lästa”-lista har de något de kallar Vänners Nyheter – en lista över de mest kommenterade artiklarna i just din bubbla. Jag får det i och för sig inte att funka, men idén är strålande. Tänk om även cdon.com kunde rekommendera filmer, inte enbart utifrån vad du söker på, utan även utifrån Flixter’s movie compatibiltiy test? Tänk om du kunde se vilka resmål dina kompisar varit på, direkt på bokningssajten? Det här tror jag att vi kommer att få se betydligt fler exempel på under nästa år.

Så det är min minitrendspaning inför 2010 – att de murarna kring de sociala nätverkssajterna kommer att bli lägre eller försvinna helt, och att vi kommer att få se fler och fler sajter som integrerar sitt eget material med dina kompisars aktiviteter.

Vad tror du?

Var försiktig när du kastar sten i glashus

I helgen har polisen slagit till mot ett så kallat hackerspace (Forskningsavdelningen) i Malmö. Polisen har gått ut med ett pressmeddelande om tillslaget, som rapporterats vidare på ett flertal ställen i media (DN, SR, SVT Play, Sydsvenskan) och även ett på ett par bloggar (Forskningsavdelningen, Sagor från livbåten och Copy me happy).

Polisen vill naturligtvis framställa detta som en stor framgång för deras arbete att bekämpa svartklubbar i Malmö. De som sympatiserar med Forskningsavdelningen vill naturligtvis gärna få det att framstå som ett övergrepp, brokep på Copy me happy antyder till exempel mer eller mindre öppet att polisens tillslag är en direkt följd av artikeln i Sydsvenskan i förra veckan. Upprördheten är stor över att Polisen inte berättar att de även beslagtagit ett antal datorer (uppgifterna varierar mellan runt 20 till runt 50). Och varför beslagta datorer som ju inte rimligtvis kan ha nåt med den påstådda svartklubben att göra? Och varför granskar inte media det här?

De som känner mig vet att jag sympatiserar med Piratpartiet och är oerhört kritisk både mot FRA-lagen och IPRED-lagen, men den bild jag får är att de här hackarna är mer än lovligt naiva:

43 flak öl

39 flaskor sprit

66 liter vin

I artikeln i Sydsvenskan framställs verksamheten som en samlingsplats för duktiga och nyfikna hackers och tekniknördar. Trafikljus på väggen visar hur bra internetuppkopplingen är, det diskuteras hur samhället kommer att se ut när oljan är slut, här ska odlas tomater med rötterna i vatten i ett akvarium. Gulligt. Visst, det är väldigt mycket sprit, men en svartklubb är väl inte hela världen.

Av Polisens pressmeddelande framgår dock att de även hittade ett par slangbomber samt en ”mycket kraftig slangbella”.

Och där dör liksom all trovärdighet som de här hackarna och tekniknördarna eventuellt hade. Det som förvånar är att de upprörda bloggarna Copy me happy – inte olikt polisen – överhuvudtaget inte nämner dessa omständigheter.

”I framtiden kommer nyheterna att hitta dig!”

Är fortfarande rätt omskakad efter att ha fått veta att en bekants hus brann i natt. Skälet till att jag skriver om det här på bloggen är sättet jag fick veta det på, men först lite bakgrund.

För ett par veckor sedan var jag på Disruptive Media’s ”Really Real Time Conference” som handlade om vad som händer när webben uppdateras i realtid och det är möjligt för människor att följa vad som händer, just nu, i olika delar i världen. En av talarna var Stowe Boyd som bland mycket annat även hävdade att i framtiden kommer vi inte att gå till olika nyhetssajter för att följa nyheterna – istället kommer vi att använda RSS-flöden men framför allt sociala nätverk som Twitter och Facebook för att få nyheter som är relevanta för oss.

Nyhetsflödet på Facebook blir din primära nyhetskälla. Det där låter nåt, eller hur, men åter nu till villabranden.

Olle och Lotten är båda journalister och en hel del annat, och som så många andra bloggar de. Olle och jag jobbade ihop på MacWorld för många år sedan nu, men vi håller fortfarande kontakten sporadiskt via Facebook, LinkedIn, telefon och andra ställen.

När kåken började brinna ringde Lotten på brandkåren, och började blogga. Jag följer inte Lottens blogg, men det gör Deeped som jag däremot följer. Deeped har kopplat sin blogg till sin Facebook-profil, så det är i Facebooks nyhetsflöde som jag alltså denna morgon får reda på att en av mina vänners villa brann. I natt! för några timmar sen. Och precis som Deeped och Jardenberg konstaterar jag bara – det krävs en speciell sorts bloggare för att uppdatera bloggen samtidigt som kåken brinner.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nog är det märkligt. Nyheterna kommer inte att vänta tills i framtiden med att hitta dig – det gör de redan nu.

Offentlig avbön – jag var för kategorisk om betallösningar

Jag har ju tidigare gett mig in i debatten om betalt innehåll på webben, och sagt att jag visst tror att det är möjligt – om priset för en artikel är lägre än kostnaden för att leta rätt på gratis alternativ. Jag tror i princip att det fortfarande stämmer, men bilden är mer komplicerad än så.

Via ett blogginlägg av Joakim Jardenberg där han funderar på hur länge förlagen orkar titta på medan tidningarna blöder snubblade jag över ett blogginlägg som Fredrik Strömberg skrev för några veckor sedan: Hör upp medierevisionister, här är lite siffror på eländet. Det är ett riktigt bra inlägg som förhoppningsvis fungerar som en väckarklocka för delar av mediebranschen.

I korthet: Traditionell printmedia brottas sedan årtionden med vikande upplagesiffror, och minskningstakten accelererar dessutom. En delförklaring är att printupplagan i allt snabbare takt konkurreras ut av digitala alternativ på webben, som inte alls alltid är digitla versioner av morgontidningarna. Den långsiktiga trenden för annonsering är också dyster, då ökningstakten för annonsering i printmedia bara är hälften marknadens totala annonseringsökning. Och dessutom visar det sig att de traditionella printmediernas webbsatsningar misslyckas med att fånga upp den största delen av den annonsering som numera läggs på nätet. Slutsats: Läget är dystert i dag, och det blir värre imorgon.

Så, alla de som hävdar att lösningen på mediernas kris ligger i att göra bättre innehåll (Michael Zackrisson, Joakim Jardenberg, Per Torberger med flera) visar sig ha rätt. Den enda rimliga förklaringen till att medierna tappar läsare som vill betala för innehållet även på papper är att innehållet inte längre upplevs som tillräckligt värdefullt. Men det var Fredrik Strömberg som fick mig att inse det. Tack!

För tidigt att avfärda betalt innehåll

Joakim Jardenberg har arbetat med webbpublicering sen stenåldern (15 år ungefär), och han menar i en bloggpost i dag att det är meningslöst att försöka ta betalt för innehåll. Han hänvisar även till en bloggpost som Michael Zackrisson skrev i maj i år, där Zackrisson menar att frågan om gratis eller betalt är fel svar på fel fråga.

Jag har stor respekt för de här killarna (herrarna?). De har varit med länge och de kan media bättre än jag. Men med en dåres envishet hävdar jag att det går att ta betalt för innehåll på nätet.

Målgruppen är tillräckligt stor
Enligt sajten internetstatistik.se var 71% av Sveriges befolkning mellan 16 och 74 år ute och surfade varje dag 2008. Enligt SCB innebär det nånstans mellan 6,5 och 7 miljoner svenskar (Kolla deras befolkningstatisik).

Det finns alltså en potentiell målgrupp på mellan 6,5 och 7 miljoner svenskar. Frågan är då, hur mycket är nyheter värt för den här målgruppen? Den frågan är inte lätt att svara på, men man kan konstatera att 85% av svenskarna mellan 9 och 79 år har tillgång till Internet i hemmet, och 72% har bredband som de alltså betalar för. Det är också intressant att notera i statistiken ovan att 67% av svenskarna mellan 9 och 79 år har tillgång till en dagstidning hemma, som de också betalar för.

Målgruppen betalar redan för nyheter
Michael Zackrisson gör en stor affär av att dagstidningarna inte använder Internet optimalt, att de bara kopierar tidningsinnehållet rakt av och lägger ut det på nätet. Att det helt enkelt inte är tillräckligt bra för att ta betalt för. Och till viss del håller jag med honom – tidningarna har inte utnyttjat Internet optimalt. Men det förklarar inte att ingen betalar för nyheter på nätet när miljontals människor betalt för exakt samma information på papper. Om kvaliteten på innehållet var det enda eller det största problemet, då borde inte så många människor vara villiga att betala för det på papper.

Min tes är därför att problemet bara till viss del handlar om innehåll – för det är naturligtvis så att själva nyheten utan analys och sammanhang är svår att ta betalt för – men det handlar även om undermåliga betalningslösningar.

Låt oss utgå från att det finns 6,5 miljoner svenskar som är villiga att betala för nyheter.
Låt oss vidare försiktigvis utgå från att de är villiga att betala 2 kronor om dagen för tillgång till nyheter – väsentligt mindre än vad de betalar för TV och dagstidning.

Om vi utgår från siffran 6,5 miljoner, och antar att de är villiga att betala några kronor för att ha tillgång till nyheter (alla, inte bara från en sajt) så skulle det innebära 2*6 500 000*365≈4,75 miljarder kronor om året. För att sätta den summan i något slags perspektiv så uppgick reklaminvesteringarna på Internet till 4,82 miljarder kronor under 2008.

Betalningssystemen är för dåliga
Men för at det ska fungera behöver betalningssystemen ses över:
• Prenumerationer går bort, för har jag bara 60 kronor i månaden kommer jag knappast vilja lägga hälften av det på Aftonbladet Plus.
• Artiklarna måste kunna kosta 10-20 öre styck, för annars blir det för dyrt om jag kan få en hel tidning för en tia.
• Det måste vara blixtsnabbt, för tar det mer än några sekunder att betala, så är det enklare att gå till de sajter som fortfarande kommer erbjuda materialet gratis. Därmed faller SMS-betalningar.
• Det måste vara sajtoberoende, för användarna kommer inte att vilja vara begränsade till en enstaka sajt eller till ett fåtal sajter, och de kommer inte att orka hålla reda på multipla login-uppgifter.

Telekombranschen har erfarenhet av att samla upp mängder av små transaktioner till belopp som är möjliga att fakturera – kanske är det därifrån vi kommer att få de första fungerande systemen?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare