Låt inte er närvaro på Facebook kidnappas av jurister

Johan Zetterström och Åsa Nelhans på advokatbyrån Baker & McKenzie skrev i Dagens Industri häromdagen (tyvärr bara i papperstidningen), om vikten av att ha en policy för medarbetarnas deltagande i sociala medier. I sak är det inte mycket att invända mot vad de säger: ”Vi menar att arbetsgivare är tvungna att acceptera en ökad användning av sociala medier. [De] bör därför i första hand ge rak information om hur sociala medier bör användas.”

Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en policy för sociala medier, men jag blir ändå oroad när jag ser jurister diskutera hur företag och deras anställda ska bete sig i sociala medier. Oron bottnar inte i att jurister skulle ha svårare att förstå sociala medier än andra, utan i den funktion de fyller hos ett företag.

En företagsjurists främsta uppgifter handlar om att tillvarata företagets intressen och att minimera företagets risker.

Problemet är bara att bra kommunikation inte handlar om att minimera risker. Det är inte samma sak som att man ska slänga all försiktighet överbord, eller att jurister är onödiga i en kommunikationsprocess. Men kommunikationsarbetet ska ledas av någon som vill säga något – inte av någon som mest tänker på att minimera företagets risker. Vill man undvika att säga nåt dumt är det nämligen enklast att vara tyst.

När ni tar fram er policy för sociala medier, fundera alltså först på hur ni kan uppmuntra era anställda att engagera sig och hur ni kan underlätta för dem att fungera som era ambassadörer. Inse att nästan alla situationer de stöter på kan hanteras genom att tillämpa sunt förnuft: ”Hur skulle min chef reagera om han såg det här?”

Först när ni är klara med det ska ni börja fundera på om det kanske är läge att låta en jurist se över er policy.

Nu har det hänt igen – folk får sparken efter att ha betett sig som idioter på Facebook

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om behovet av att ha en policy för sociala medier. Självklart måste en sån policy vara detaljerad och ge exempel och den måste anpassas efter bransch, företag och kultur. Men i de allra flesta fall räcker det med att ha en grundläggande princip klar för sig, och den kan sammanfattas i tre ord: Var inte dum.

Ändå händer det igen. Aftonbladet rapporterar om tre anställda på IT-företaget Goexcellent som yttrat sig om sin chef i hotfulla ordalag på Facebook. Ett av hoten är polisanmälda och de tre anställda har fått sparken. Jag tänker inte ta ställning till om det är rätt eller fel att de fått sparken, det finns andra som argumenterar för och emot. Jag nöjer mig med att konstatera att diskussionen hade varit akademisk för dessa tre anställda, om de bara tänkt efter lite innan de skrev.

Den enda sociala medie-policy du behöver: Don’t be stupid

Jag får ofta frågor om vad man får och inte får göra i sociala medier från både vänner och kunder. Då brukar jag berätta en historia, om vad som sägs vara Microsofts policy för sociala medier. Den är tre ord lång och lyder ”Don’t be stupid”.

Jag är ganska säker på att det är en påhittad historia, men jag tycker ändå att den säger det mesta om vad du (och dina medarbetare) bör tänka på.

I samma ögonblick som du delar med dig av något på sociala medier har du släppt kontrollen över det. När du laddat upp det finns det där, kanske för alltid. Det har inte så mycket med nätverkens säkerhet att göra som med att du inte kan styra vad dina vänner/fans/followers gör med informationen när de får den.

Självklart räcker det inte med tre ord för ett policy-dokument, men i nästan samtliga fall där jag läst om hur människor gjort bort sig i sociala medier, så hade den här regeln räckt.

Vill du ändå sätta ihop ett lite mer heltäckande dokument har Econsultancy sammanställt en lista med 16 exempel på sociala medie-policys. Har några år på nacken men kan tjäna som inspiration.

Uppdatering: Och så har det hänt igen. Tre anställda får sparken efter att ha betett sig som idioter.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare