Därför höll inte Juholts krishantering måttet

Två personer vars kunskaper inom krishantering jag respekterar mycket har kommit fram till helt andra slutsatser än jag, och det här börjar därför mest som ett försök att försöka bena ut varför jag tycker som jag tycker.

Paul Ronge och Jeanette Fors-Andrée tycker båda att Juholt skötte krishanteringen bra, och de motiverar det med att Juholt fick fortsatt förtroende av VU. Själv har jag kallat den för ”Ett skolboksexempel på usel krishantering.

Det går inte att utvärdera krishanteringen utan att diskutera vad krisen bestod av, och jag menar att det var tre element: schabblet kring skuggbudgeten, bostadsbidraget och diskussionen om temporära medborgarskap. Var och en för sig hade dessa frågor medial sprängkraft – tillsammans blev de ”den perfekta stormen”.

Det går inte heller att utvärdera krishanteringen utan att diskutera vad som stod på spel: Förutom att Juholt och Socialdemokraterna självklart ville undvika ett nytt uppslitande partiledarval, så handlar det även om bilden av Socialdemokraterna som ett regeringsdugligt parti och Juholt som en trovärdig statsministerkandidat.

Det handlar alltså inte enbart om vad Juholt gör och inte gör, eller hur han gör det – det handlar ju i slutändan om hur effektiva åtgärderna är för att begränsa skadorna.

Juholt har under krisens gång blivit påkommen med att ljuga om skuggbudgeten, han har glidit på sanningen när det gäller vem som sa vad till vem i turerna runt Reepalus förslag om temporärt medborgarskap, han har erkänt att han inte brytt sig om att ta reda på hur regelverk ska tolkas. VU har vidare underkänt hans förmåga att rekrytera duktiga medarbetare och satt på honom en överrock i form av Ingvar Carlsson.

Det är ingen överdrift att säga att Juholt förlorade nästan allt, utom just jobbet. Socialdemokraterna framstår idag som ett parti i fullt kaos och Juholt som en person som är impulsiv och med ett ganska avslappnat förhållande till sanningen.

I det perspektivet tycker jag inte att krishanteringen kan kallas något annat än katastrofal.

Sveriges problem beror knappast på för hög produktivitet

Hajade till när jag läste en debattartikel som presenterades med rubriken “Arbetsmarknaden för fixerad vid produktion. Läs rubriken en gång till. Det är något kusligt med den. Vi har en marknad som definitionsmässigt utgörs av de som vill köpa produktion, och de som vill sälja den. Bara någon som fullständigt missuppfattat vad arbetsmarknaden handlar om kan säga att den är för fokuserad på produktion. Produktion är det enda den ska fokusera på.

De allt högre kraven på arbetsmarknaden har ett par naturliga förklaringar – den ständigt ökande konkurrensen från länder som försöker höja sin egen produktivitet och därmed även sin levnadsstandard, och i den offentliga sektorn där vi skattebetalare vill att våra pengar används effektivt. Vi vill att våra barn blir väl omhändertagna i utbildningsväsendet och att våra föräldrar ska slippa stå i kö i åratal för att få en ny höftled.

Det är uppenbart att inte alla klarar den här pressen, och det är egentligen inte så intressant varför det är så. Dessa människor har rätt till en plats i samhällsgemenskapen ändå. Men lösningen är inte att arbetsmarknaden ska sänka sina krav på produktivitet ännu mer. Det svenska fokuset på ”balans i livet” är tillräckligt problematiskt som det är.

Borgs IKEA-kritik är både felaktig och populistisk

I den andra delen av Uppdrag Gransknings serie om IKEA framförde bland annat finansminister Anders Borg sina synpunkter på Ingvar Kamprad och IKEA:

– Jag har den dubbla hållningen att jag gärna vill sänka skatter men jag vill också väldigt gärna att skatterna betalas, säger han.

Och tilläger:

– Ett samhälle är inte bara ett regelverk det är också att man har kundrelationer och relationer till anställda och till myndigheter. Och samhället fungerar bättre om vi faktiskt fullföljer våra förpliktelser, säger finansministern till Uppdrag Granskning. (Citat från SvD)

IKEA och Ingvar Kamprad har följt alla de lagar och regler som politiker i alla de länder där de är verksamma har ställt upp.

Utöver det har Ingvar Kamprad och IKEA under 68 år skapat oräkneliga arbetstillfällen både i det egna företaget och hos svenska och utländska leverantörer. Det vore intressant att räkna på hur mycket skatteintäkter den svenska staten på detta sätt fått in genom åren. Hur stor summan av alla företagsskatter, inkomstskatter och arbetsgivareavgifter och energiskatter med mera, som IKEA och IKEAs alla leverantörer betalat in till staten. Men vi kan nog på en höft ändå säga att det handlar om astronomiska belopp – och då har vi ändå inte räknat in momsen.

Det här vet naturligtvis Anders Borg. Att då ens antyda att IKEA inte gjort rätt för sig, att tala om att företag utöver att betala skatt även har en skyldighet mot det svenska samhället – som om Ingvar Kamprad inte många gånger om gjort sin ”plikt” mot Sverige – är fullständigt horribelt. Det är ett populistiskt fulspel som Anders Borg borde hålla sig för god för.

 

 

Därför kommer jag INTE att rösta på Piratpartiet

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag varför jag skulle rösta på Piratpartiet. I mångt och mycket handlade det om en proteströst. I grund och botten tycker jag att Alliansen har gjort ett väldigt bra jobb i regeringsställning. Jag tyckte det för ett år sedan, och jag är än mer övertygad i dag. Det enda område där jag anser att Alliansen har gjort bort sig fullständigt är när det gäller integritetsfrågan. FRA, Ipred, Telekompaketet är alla exempel på att regeringen sätter statens intressen före medborgarnas, och det går emot allt jag står för.

Förra våren seglade Piratpartiet upp som ett oslipat men dock fräscht alternativ. De hade den personliga integriteten som egentligen enda fråga, och det kändes bra.

Med stigande förvåning har jag sen dess sett fler och fler uttalanden som känns mycket märkliga och som jag haft svårt att känna igen mig i. Kanske har man varit desperata när man letat efter valvinnande frågor att profilera sig på. Jag vet inte, men att välja barnporrlagstiftningen som huvudfråga i valet känns desperat, och att sedan så fullständigt misslyckas i sin kommunikation att man behöver gå ut och påpeka att ”PP är _inte_ för en legalisering av någon form av barnporrhantering” … katastrof börjar inte ens beskriva det. Det känns generande att tänka på att jag sympatiserat med de här nötterna.

Jag trodde aldrig att Piratpartiet hade någon egentlig chans att komma in i Riksdagen, men jag tyckte ändå att det var viktigt att markera att den personliga integriteten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att rösta på ett parti som stod upp för de frågorna hade inte varit bortkastat, även om partiet inte kom in i Riksdagen.

Det är synd att en sån lovande start skulle spåra ur så fullständigt.

Det var på Deepedition jag hittade länkarna.

Ett argument för att begränsa politikernas makt

I dag är det val i England, ett av de jämnaste i historien. Men eftersom England har majoritetsval behöver inte det parti som får störst stöd få regeringsmakten. I teorin är det faktiskt möjligt att det parti som stöds av flest personer inte får några platser alls.

I Sverige skakar vi naturligtvis på huvudet åt detta, men i praktiken är vårt eget representativa system bara marginellt bättre.

Låt oss anta att ett parti får 50,1 procent av rösterna, och därmed egen majoritet.

En sådan regering har rätt att göra i stort sett vad de vill. Rent moraliskt kan man tycka att en regering som bara fått mandat av halva folket borde vara lite försiktig med vilka lagar de tvingar hela folket att följa, annars blir det ju lite som att den ena parten i ett äktenskap får bestämma precis allt utan att behöva ta någon som helst hänsyn till vad partnern tycker. I praktiken kommer regeringen dock att driva igenom så mycket de kan när de har chansen.

Det är alltså ganska illa ställt även om regeringen har stöd av en majoritet av folket, men problemet är att regeringens politik inte behöver ha stöd av mycket mer än 25 procent av folket.

Våra parlamentsledamöter röstar oftast som grupp. Hur gruppen ska rösta bestäms med enkel majoritet i riksdagsgruppen. Vilket leder till följande scenario: minsta möjliga majoritet i riksdagen är 176 ledamöter. Minsta möjliga majoritet av 176 är 89 ledamöter. Med andra ord, om 89 av riksdagens ledamöter – 25,4 procent – bestämmer sig kan de stifta lagar.

Det finns inget demokratiskt i att 25 procent av folket dikterar hur 100 procent av folket ska leva. Och i praktiken blir det ibland ännu värre. 2002 fick MP sex procent av rösterna, men då S behövde stöd av MP för att kunna regera lyckades MP driva igenom biltullar i Stockholm, ett krav som inget annat parti drivit.

Man kan tycka att det är odemokratiskt, men så här fungerar demokratisk parlamentarism och trots att det alltså är ett väldigt bristfälligt system, är det förmodligen det mest demokratiska system mänskligheten kommit på.

Som jag ser det är det dock ett mycket starkt argument för varför politikernas makt över människors vardag ska vara så begränsad som möjligt. Tills vi kan hitta ett system som garanterar att lagar har stöd av en stor majoritet av folket, bör vi kanske stifta så få lagar som möjligt? Folk vet trots allt oftast bäst själva vad som gör dem lyckliga.

Avskaffa försäkringskassans medicinska experter – de öppnar för Kafka-liknande processer

5 januari gick jag till min husläkare, som sjukskrev mig på heltid.

”Utlåtandet är ett hån”

Sjukskrivningen förlängdes; Pernilla började jobba 25 procent i februari, och från april arbetade hon halvtid och var sjukskriven på halvtid. Men hon hade fortfarande väldigt ont.
Samtidigt kom oron krypande. För Pernilla fick inga pengar från försäkringskassan. I stället kom ett brev i slutet på april som ifrågasatte sjukskrivningen.
– Jag blev helt ställd. Trodde de att jag lurades?
Och i juni fick hon beslutet: Pernillas arbetsförmåga är inte och har inte varit nedsatt, enligt försäkringskassans medicinska expert.
Pernilla:
– Utlåtandet är ett hån mot hela frisörkåren. Där står bland annat att jag borde variera arbetet mer, och jobba på ett sätt så att jag inte anstränger högerarmen.

Någon form av kontroll för att säkerställa att det inte går slentrian i sjukskrivningarna behövs, men den process som beskrivs i citatet ovan gör det ju omöjligt att sjukskriva sig. Vi kan inte ha ett system där sjukskrivningar blir ifrågasatta och överprövade flera månader efter att de trätt i kraft.

Samtidigt skulle det antagligen bli för dyrt för Försäkringskassan att ha tillräckligt med personal för en ”skyndsam” hantering, oavsett om det innebär inom en vecka eller en månad.

Alltså: inför ett system där alla läkare har rätt att preliminärt sjukskriva i upp till en månad (eller nåt), utan att det kan överprövas. Under den månaden kan man sen fastställa om personen har rätt till sjukskrivning eller inte. Det skulle kunna skötas med en enkel second opinion av en oberoende läkare vid den första förlängningen, och med en tredje vid en längre sjukskrivning.

Sedan kan man ju verkligen ifrågasätta om Föräkringskassan helt enkelt kan säga ”skyll dig själv”. Det är ju ingen som i 25 år medvetet jobbar på ett sätt som till slut ger yrkesskador, för att förhoppningsvis få bli sjukskriven. Det är ju ingen som ifrågasätter en byggjobbare som skadas på jobbet, även om det visar sig att han brustit i uppmärksamhet eller att hans chefer inte haft tillräckligt med skydd. Om man har blivit skadad och det skedde när man jobbade som en direkt följd av att man jobbade, då ska man självklart ha ersättning.

Posted via web from Nils rakt på sak

IPRED onödig – artisterna tjänar mer än någonsin

I går skrev Aftonbladet om en undersökning om hur  musikindustrin påverkats av fildelningen under de senaste 10 åren. Undersökningen har gjorts av två forskare på KTH och presenteras i sin helhet på måndag, men av de förhandsuppgifter som läckt redan nu verkar man kunna dra ett antal intressanta slutsatser:

Musikindustrin omsätter mer pengar än någonsin

Upphovsmännen, alltså artisterna som gör musiken, tjänar mer pengar än någonsin

Skivbolagens intäkter har sjunkit

Det här är glädjande siffror. En stor del av debatten kring fildelning har ju handlat om hur artister ska kunna försörja sig, men det visar sig alltså att den oron har varit överdriven. Det kommer att gå utmärkt även framöver. Historiskt sett har artister alltid varit tjänsteutövare – fram till den punkt då skivan uppfanns tjänade de bara pengar när de uppträdde och det är bara under det senaste dryga seklet som de kunnat bli stenrika utan att regelbundet framträda.

Undersökningen visar också väldigt tydligt att skivbolagens affärsmodell är stendöd. Det är varken positivt eller negativt, bara naturligt. Modern teknik har på område efter område slagit sönder skivbolagens affärsmodell, och de tillför inte längre särskilt mycket värde. Ett företag som inte kan anpassa sig när förutsättningarna förändras försvinner, trist för de inblandade men inget som påverkar samhället i stort.

Men man undrar ju förstås hur alla de politiker som var med och beslutade om IPRED känner sig i dag. Undersökningen visar ju med all önskvärd tydlighet att de blivit grundlurade. Upphovsmännen behöver inte IPRED, tvärtom klarar de sig bättre än någonsin. Istället har svenska politiker stiftat en lag som är ett kraftigt intrång i den personliga integriteten, som ger privata företag myndighetsliknande befogenheter, som öppnar för utpressningsliknande civilrättsprocesser mellan ojämlika parter, och som egentligen bara gynnar amerikanska skivbolag.

Snyggt jobbat!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare