Köpta likes är ett gissel för Facebook – nu agerar de

Hur märkligt det än kan låta för oss som sysslat med sociala medier ett tag, så finns det företag som ägnar sig åt detta. Jag pratar alltså inte om att det finns företag som säljer den här typen av tjänster – det förvånar mig inte. Däremot undrar jag över hur de som köper ”fans” tänker.

Även om alla dina fans är riktiga så är antal fans en så kallad ”vanity metric”. Det betyder att det är en siffra som får dig att känna dig bra, men som egentligen säger väldigt lite om ifall du närmar dig dina mål. Antalet fans på en Facebook-sida är ett kumulativt mått, det visar hur många som någon gång klickat ”Like” på er Facebook-sida, men det säger absolut ingenting om hur många som läser eller engageras av det du postat den senaste veckan eller månaden. Och det är ju det som betyder något.

Detta är alltså under förutsättning att du har genuina fans som av en eller annan anledning faktiskt själva klickat Like. Om du istället köpt dessa Likes för någon krona styck, så är det ju konton som antingen är robotar, eller människor som är helt ointresserade.

Det är som att sätta in annonser för kattmat i en motorcykeltidning. Bortkastat.

Att företagen som säljer dessa Likes hävdar att det inte finns några etiska problem med det och säger att de står för det, är ganska magstarkt.

För Facebook är falska Likes självklart ett jätteproblem. Likes är så att säga den produkt Facebook säljer, och om företagen börjar tvivla på dem hotas hela deras affärsmodell. Därför har Facebook nu sagt att man kommer att börja införa automatiserade metoder för att ta bort Likes som är resultatet ”malware, hackade konton, lurade användare eller bulkköpta Likes”.

Inte en dag för tidigt.

Och nu har även Kreafon skrivit på samma tema.

Den bästa krishanteringen är den som aldrig behöver göras

I dag är krishantering något som de flesta är medvetna om, och som de flesta kan ge ett antal exempel på. I tidningarna uttalar sig experter med jämna mellanrum om hur bra – eller dåligt – krishanteringen har skötts vid olika tillfällen.

Problemet är bara att krishanteringen redan misslyckats i de flesta fall vi läser och hör talas om. Ett typexempel på ett sån’t fall är det amerikanska försäkringsbolaget Progressive.

Progressive har en försäkring som gör att om du är inblandad i en bilolycka, och den andra bilföraren inte är fullt försäkrad, så täcker Progressives försäkring upp för det så länge du inte var vållande. Förra sommaren dödades en av Progressives försäkringstagare när den andra bilföraren körde mot rött. Progressive vägrar dock att betala och har gått så långt som att försvara den förare som körde mot rött – den som alltså dödade deras kund – för att de ska slippa betala.

När det här hamnade i sociala medier blev det naturligtvis en storm. Det började med att offrets bror skrev ett inlägg på sin blogg, varpå Progressive skrev ett ganska klantigt formulerat svar. Brorsan och Progressive postade ytterligare ett par gånger, innan Seth Godin tog upp det på sin blogg.

Ridå. Efter det har story spritt sig över hela nätet.

Det går självklart att ha synpunkter på hur Progressive har hanterat kommunikationen i det här ärendet, både före och efter att det blev en kris, men i grund och botten handlar inte det här om krishantering. Den här krisen hade aldrig behövt uppstå.

En god princip för att undvika att hamna i blåsväder är nämligen att ställa sig följande fråga: ”Vad händer om det jag gör nu hamnar på Aftonbladets löp i morgon?” Den person på Progressive som bestämde att de skulle försvara den bilförare som dödat en av deras kunder måste missat den lektionen.

Öppet brev till Infopaq: Era tjänster är under all kritik, men ändå höjer ni priserna?

Hur spännande sociala medier än är och trots att allt mer material i dag publiceras enbart på webben, så publiceras fortfarande tusentals artiklar varje dag i traditionella tidningar på papper.

Som PR-konsult går en stor del av mitt jobb ut på att få mina uppdragsgivare att synas i en del av dessa artiklar, och vi behöver därför hjälp med pressbevakningen*.

Sedan Cision i våras sålde pressbevakningstjänsten till Infopaq finns det numera bara en aktör att vända sig till för pressbevakning i Sverige. Är du intresserad av att mäta klipp har du med andra ord inget val. Och det är tur för Infopaq, för det är svårt att tänka sig en tjänst som fungerar sämre.

Inte små klipp i obskyra titlar, Infopaq lyckas missa helsidor i några av Sveriges största IT-tidningar. Och vi pratar inte om enstaka olycksfall i arbetet, mellan tummen och pekfingret uppskattar vi att de missar ungefär var tredje klipp.

De klipp Infopaq ändå hittar hanteras sedan på ett sätt som ofta gör dem helt oanvändbara – för bleka, svartvita kopior, eller fotokopior som är så suddiga att de inte går att läsa.

Enkelt uttryckt – Infopaq levererar inte på en enda punkt.

Därför är det ganska upprörande att läsa det brev som Infopaq skickade ut i början av veckan, där de meddelar att de höjer sina priser från 1 januari. Motiveringen?
Infopaqs brev till kunderna
Bara någon som har monopol kan höja priserna för en tjänst som knappt fungerar med hänvisning till att man vill förbättra den. #epicfail

Uppdatering:
Infopaq har nu kontaktat oss och vi har påbörjat en dialog om hur tjänsten ska kunna förbättras. Dessutom har Infopaq lovat att frysa priserna tills problemen är lösta. Gott så.

* Hur man ska mäta och analysera effekterna av PR är frågor som ständigt debatteras, och det råder en nästan rörande enighet om att antalet klipp är ett ganska trubbigt mått på framgång. Trots det är antalet klipp fortfarande ett mått som förekommer i utvärderingen av nästan all PR. Ofta i kombination med en rad andra mått – men antalet klipp mäts fortfarande.

Twitter – irrelevant idag men avgörande för framtiden

För någon vecka sedan intervjuades 20 vd:ar för olika PR-byråer i Sverige i Dagens Media, och ska man dra dem alla över en kam kan man säga att de är måttligt imponerade av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet. I samband artikeln ställdes en öppen fråga om hur viktigt Twitter är – 61 procent av 105 svarande säger att Twitter är överflödigt eller överskattat.

Som jag skrev då tror jag att de är helt fel ute, men så häromdagen skrev TechCrunch om en undersökning av Vik Singh som visade att överlappningen mellan det folk söker efter på Google och vad folk pratar om på Twitter bara är 2 procent. Det går naturligtvis att tolka den siffran på flera olika sätt, men den tolkning jag själv tycker ligger närmast till hands är att folk på Twitter inte är som folk är mest. Vi är inte normala helt enkelt.

Så, de där PR-byråcheferna kanske inte har så fel ändå?

Jo, det har de.

Det finns de som hävdar att Twitter (eller rättare sagt mikrobloggandet) bara är ännu en kanal, men då har man verkligen missuppfattat vad Twitter handlar om.

En ny typ av kanal

I den fysiska världen gör vi oftast nya bekantskaper via folk vi redan känner – på middagar, nätverksträffar, barmingel eller vad det nu är. De sociala nätverken på Internet fungerar dock inte på det sättet – här handlar det mest om att knyta upp kontakter man redan har och prata med dem. På det sättet är sociala nätverk på nätet väldigt slutna, det finns inget självklart sätt att skaffa nya bekantskaper.

Twitter är helt annorlunda på det sättet. Allt är öppet, vem som helst kan följa vilken diskussion som helst och blanda sig i den. För att delta i en diskussion med någon behöver du inte först bli godkänd som en vän på Facebook, eller som en betrodd person du skulle kunna rekommendera som på LinkedIn. Det är bara att börja följa en person, kasta sig in i diskussionen, och precis som i den fysiska världen så är du välkommen så länge du inte beter dig som en idiot.

Twitter är inte heller ett diskussionsforum för de som gillar [fyll i valfritt intresse], du kan prata om vad du vill utan att riskera att någon säger åt dig att du pratar om fel saker, och det ställer inte alls lika höga krav på ”att ha nåt att säga” som en blogg gör. Det är bara infrastruktur för kommunikation, men just därför blir det relevant och intressant för alla.

Det är Twitters/mikrobloggandets förmåga att låta folk träffas på samma sätt som de är vana vid – enkelt, otvunget och utan stora krav – som gör det unikt på nätet.

Jag är inte säker på att Twitter kommer att finnas kvar, men sättet att kommunicera kommer att överleva. Det är därför Twitter är viktigt, även om vi som hänger där i dag kanske inte är helt normala.

Comhem borde strunta i sociala medier – men kan du det?

Jag fick precis en debattartikel publicerad på Dagens Media där jag debatterar Comhems sociala mediestrategi. Nedan ett citat ur texten, men självklart ska du läsa texten i sin helhet. Självklart vore det kul att höra vad du tycker också, kommentera gärna nedan.

Att skapa en bild av ett lyssnande företag, när kundtjänsten fortsätter att driva kunderna till vansinne är som att sätta läppstift på en gris.

Ryktet om målgruppstänkets död är överdrivet

Läser precis ett blogginlägg av Marit Woody på Greenhill Relations, där hon skriver att målgruppshysterin håller på att dra sin sista suck. Marit Woody är inte den enda som är inne på det här tänket naturligtvis, Brian Solis skriver om samma sak i boken ”Putting the Public back in Public Relations”, och i veckan pratade Stowe Boyd på ”The really realtime conference” om hur alltfler människor inte längre letar efter nyheter, utan istället låter nyheterna hitta dem (via bloggar, sociala nätverk och tjänster som Twitter).

Tanken är naturligtvis a dagens medvetna kunder vill bli behandlade som individer, inte som generiska medlemmar i någon slags homogen målgrupp. De företag som misslyckas med detta är dömda till undergång.

Å ena sidan gillar jag detta, för vem vill egentligen bli reducerad till tvådimensionell schablonkund? Å andra sidan undrar jag vad marknadscheferna på Coca-Cola, Nike, Apple, Sony med flera ska göra med den här insikten? För låt oss vara väldigt klara över en sak, inget hyfsat stort B2C-företag kan ha en personlig relation till sina kunder.

Jag har inte tänkt klart kring det här, kommentera gärna här nedanför, men jag tror inte alls att målgruppstänket är dött. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det aldrig kommer att dö. Självklart måste företag som Apple och Nike ha målgrupper. Sysslar du med B2C måste du ha det, det vore omöjligt att tillverka produkter med miljontals olika konfigurationer. Det finns inte två Apple-kunder som är helt identiska – men tittar man på alla Apple-kunder i hela världen så kan de delas in i ett ganska litet antal huvudgrupper: De som vill ha bärbara datorer och de som vill ha stationära. Av deras iPod-kunder finns det ett antal undergrupper som väljer Shuffle, Nano, Touch och Classic. En väldig massa ”individer” har valt någon av dessa fyra produkter.

Översätter man det här tänket till media så är det fortfarande så att de här grupperna oftare återfinns på vissa ställen än på andra. Däremot är det helt rätt att målgrupperna är mindre i dag än de var för 10, 20, 30, 40 och 50 år sedan. På 60-talet dominerade Hyllands hörna det svenska medielandskapet. Var du med där visste alla vem du var. Inget program har den genomslagskraften i dag. Media blir alltmer fragmentiserade, och för stora grupper blir traditionella medier alltmer ointressanta i takt med att mer och mer intressant och rolig information finns på bloggar eller sprids via olika sociala nätverk. Men de har fortfarande gemensamma intressen. Vissa typer av budskap – ännu ett förbjudet ord i dessa tider – kommer att vara mer attraktiva än andra.

Den klassiska målgruppen – ålder, kön, inkomst – är nog på väg bort, och kanske kommer fragmentiseringen av media och de sociala mediernas inträde att innebära en så stor förändring att ordet ”målgrupp” som vi använt det de senaste decennierna måste omdefinieras? Jag är oerhört nyfiken på att höra vad du tycker – men jag tror inte att vi har kommit till en punkt där företagen måste kunna ha individuella relationer till miljontals kunder för att överleva.

Experter betalar för att vara med i TV4 – DN.se

Experter betalar för att vara med i TV4

Publicerat 2009-09-20 23:01

Företag betalar TV4 för att få med sina experter i programmet ”Förkväll” som startar den 12 oktober. Flera tunga TV4-profiler är mycket kritiska till den typen av sponsring.

via dn.se

Självklart gynnas företag om deras experter får möjlighet att uttala sig på redaktionell plats, det är en av de saker företag normalt sett anlitar PR-konsulter för att fixa. Man kan tycka att det är en hårfin skillnad mellan att betala en PR-konsult eller kanalen – men i det ena fallet förekommer faktiskt en journalistisk granskning.

Hade det här skett i tidning hade diskussionerna om textreklam varit hetsiga, så det är väldigt förvånande att TV4 inte ser några problem med det.

Ekdals kommentar ”ett genomkommersiellt som TV4 och andra medier i första hand är till för att ägarna ska tjäna pengar. Det sätter stora restriktioner för hur journalistiken kan bedrivas.” är ett svidande underbetyg till TV4.

Posted via web from Nils rakt på sak

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare