Stormar i sociala medier är varken rätt eller fel

Storm Front 14Både Hans Kullin och Brit Stakston har nyligen skrivit ett par intressanta inlägg på temat stormar i sociala medier.

Hans Kullin framhåller att i dag kan en konsument som är flink med pennan ställa till med betydande PR-skador för ett företag, på ett sätt som var otänkbart för bara några år sedan. Brit Stakston å andra sidan diskuterar hur en liten krusning på Twitter-vattnet snabbt kan nå orkanstyrka om bara rätt twittrare spelar på rätt strängar. Båda landar i slutsatsen att även om det är positivt att spelfältet numera är betydligt jämnare än det var förr, så ligger det en fara i snabbheten i sociala medier.

Brit Stakston menar att flockmentaliteten gör oss lätta att manipulera, och att konsekvensen kan bli ”att sökarljuset snart försvinner från Twitter och att vår enögdhet gör att mediet tappar greppet om fler av oss flitiga twitteranvändare” och Hans Kullin manar till eftertanke innan vi konsumenter använder oss av den makt vi fått och oroas över att ”om allt mer av debatten på nätet karaktäriseras av sociala medie-stormar över bagateller, då riskerar vi att ingen lyssnar alls till slut.”

Jag gillar mycket av det som både Brit Stakston och Hans Kullin skriver, men i de här fallen är det något som skaver. Man får en känsla av att det skulle finnas något rätt sätt för gemene man att använda sociala medier – till skillnad från hur de faktiskt använder dem idag. Men jag tror det är en återvändsgränd att prata om sociala medier i termer av rätt eller fel, på samma sätt som det är meningslöst för politiker som befinner sig i ett mediedrev att skylla ifrån sig på att journalisterna bedriver drevjournalistik.

För snart 30 år sedan sa en chef till mig att ”en nöjd kund kanske berättar för en av sina vänner, men en missnöjd kund berättar garanterat för minst tio”. Fenomenet är alltså inte nytt och som sociala medier visar kommer det förmodligen aldrig försvinna. När vår upplevelse skiljer sig från våra förväntningar, då vill vi få utlopp för vår besvikelse. Skillnaden är att genomsnittsanvändaren på Facebook i dag berättar om sin besvikelse för sina 245 närmaste vänner istället för bara tio.

Det är klart att det kan kännas orättvist att bli bedömd på något som är ett undantag, och visst finns det ett flockbeteende som kan manipuleras och utnyttjas. Men de företag som därför tror att de kan ignorera kunder som sprider negativa budskap till sina 245 närmaste vänner, oavsett om det plockas upp av traditionella medier eller inte, lär inte bli långlivade. Frågan de bör ställa sig är istället hur de ska kunna hantera en ständigt pågående, lågintensiv krishantering.

Så får du ut mer av LinkedIn’s nyhetsflöde

De flesta som sysslar med sociala medier känner till Facebook’s nyhetsflöde och hur det fungerar (tills de ändrar på det nästa gång) och Twitter är helt uppbyggt kring nyhetsflödet. LinkedIn däremot har mer fungerat som en CV-databas. Det har varit, och är fortfarande, ett av de minst sociala av de sociala medierna.

Allt det där kan vara på väg att förändras.

LinkedIn’s nyhetsflöde har förändrats genom åren, men tack vare en förändring som Twitter gjorde för några månader sedan så har det börjat få ett uppsving. Fler och fler personer väljer att dela med sig av intressanta artiklar på LinkedIn, artiklar som har med deras professionella person att göra snarare än vad de är intresserade av som privatpersoner.

Har man ett stort nätverk domineras det dock lätt av uppdateringar om vilka nya kontakter dina kontakter har. Men det går att råda bot på med hjälp av LinkedIns inställningar (som Facebook faktiskt skulle kunna lära sig en del av).

Klicka först på den lilla pilen ovanför nyhetsflödet och välj ”Customize >>” i menyn.

I den ruta som kommer upp kan du sedan välja och vraka mellan exakt vilken typ av händelser som ska visas i din feed. För min egen del räckte det med att klicka bort valet ”New connections in your network” för att göra nyhetsflödet väldigt mycket mer användbart

Vad tycker du – brukar du använda LinkedIns nyhetsflöde för att tipsa om artiklar?

Köpta likes är ett gissel för Facebook – nu agerar de

Hur märkligt det än kan låta för oss som sysslat med sociala medier ett tag, så finns det företag som ägnar sig åt detta. Jag pratar alltså inte om att det finns företag som säljer den här typen av tjänster – det förvånar mig inte. Däremot undrar jag över hur de som köper ”fans” tänker.

Även om alla dina fans är riktiga så är antal fans en så kallad ”vanity metric”. Det betyder att det är en siffra som får dig att känna dig bra, men som egentligen säger väldigt lite om ifall du närmar dig dina mål. Antalet fans på en Facebook-sida är ett kumulativt mått, det visar hur många som någon gång klickat ”Like” på er Facebook-sida, men det säger absolut ingenting om hur många som läser eller engageras av det du postat den senaste veckan eller månaden. Och det är ju det som betyder något.

Detta är alltså under förutsättning att du har genuina fans som av en eller annan anledning faktiskt själva klickat Like. Om du istället köpt dessa Likes för någon krona styck, så är det ju konton som antingen är robotar, eller människor som är helt ointresserade.

Det är som att sätta in annonser för kattmat i en motorcykeltidning. Bortkastat.

Att företagen som säljer dessa Likes hävdar att det inte finns några etiska problem med det och säger att de står för det, är ganska magstarkt.

För Facebook är falska Likes självklart ett jätteproblem. Likes är så att säga den produkt Facebook säljer, och om företagen börjar tvivla på dem hotas hela deras affärsmodell. Därför har Facebook nu sagt att man kommer att börja införa automatiserade metoder för att ta bort Likes som är resultatet ”malware, hackade konton, lurade användare eller bulkköpta Likes”.

Inte en dag för tidigt.

Och nu har även Kreafon skrivit på samma tema.

”Be Awesome!” är ingen strategi för sociala medier

Webben svämmar över av goda råd om sociala medier. Det är ”10 smarta sätt att …” hit och ”3 exempel på …” dit. Det är sällan särskilt revolutionerande, men det behövs inte alltid. Ibland måste man höra en sak flera gånger från olika perspektiv innan polletten trillar ner.

Det finns dock en typ av råd som jag tycker är direkt förolämpande, och de kan samlas under etiketten ”Be Awesome!” I princip handlar de här råden om att det är meningslöst att ge sig in i sociala medier om man inte redan är fantastisk.

J.C. Kendall har skrivit ett inlägg på socialmediatoday som är ett bra exempel på det.

Enligt J.C. Kendall är det meningslöst, nej rentav farligt, att ge sig på sociala medier innan följande kriterier är uppfyllda:

  • Du ska älska det du gör och vara en expert på det
  • Du ska vara välkänd och ditt varumärke ska vara autentiskt och minnesvärt
  • Du ska sponsra ett knattelag eller på annat sätt bidra till samhället
  • Du ska vara överlägsen jämfört med dina konkurrenter
  • Dina produkter och tjänster ska vara så överlägsna att de säljer sig själva
  • Du ska kunna förklara hela ditt erbjudande på mindre än 30 sekunder
  • Du ska ha en sajt eller blogg som finns på Googles topp 10
  • Du ska ha flera översvallande kund case
  • Ditt företag ska vara lönsamt

Jag kan inte på rak arm komma på ett enda företag som uppfyller alla dessa kriterier. Ett företag som kommer nära att uppfylla de flesta är Apple. Och de är berömda bland annat för att de inte gör nånting i sociala medier.

Bakom den här rätt löjliga listan finns ändå som så ofta ett korn av sanning.

Sociala medier är ett sätt att mötas och kommunicera, varken mer eller mindre. Det kommer inte automatiskt att göra era produkter och tjänster bättre. Har du lätt att hitta leads men svårt att få till avslut är det inte sociala medier ni ska fokusera på. Har du svårt att behålla personal kommer en tjusig LinkedIn-sida inte att ändra på det. Det är utmaningar du måste ta tag i oavsett sociala medier.

Men skjut inte upp sociala medier tills ni löst alla andra problem, för den dagen ni uppfyller alla kriterier i listan ovan kanske aldrig kommer. Och som företag har ni inget val. Förr snarare än senare kommer ni att behöva hantera sociala medier av den enkla anledningen att folk lägger mer och mer tid på sociala medier, och mindre och mindre tid på traditionella medier som tidningar och tv. Vill ni sälja måste ni finnas där kunderna finns. Vill ni hitta personal måste ni finnas där jobbsökarna finns. Svårare än så är det inte.

Men det J.C. Kendall missar är att det första steget ut i sociala medier faktiskt inte är att likea och posta. Det är att lyssna.

Gamification – när allt blir ett spel kan det lätt bli lite för mycket

Golfare är typexemplet på hur ett intresse gör det näst intill omöjligt att umgås med utövarna. Har du två golfare på middag riskerar de att ta över hela diskussionen. Självklart går det att byta ut golf mot jakt, segling, fiske, bridge, fotboll eller nå’t annat – och med sociala medier och Gamification tas detta nu till helt nya nivåer.

Gamification är en trend med några år på nacken men som det talats allt mer om det senaste året. Enkelt uttryckt handlar Gamification om att introducera spelidéer som att samla poäng, nå nya nivåer och liknande, i sammanhang som inte har med spel att göra. Det absolut tydligaste exemplet finns på träningsområdet där det i dag finns en rad olika sajter som gör din träning till ett spel – Runkeeper, Fitocracy, Nike+, miCoach. Runkeeper och Fitocracy är fristående, medan Nike+ och miCoach är knutna till Nike och Adidas.

Och självklart kan du dela med dig av dina resultat på Facebook och Twitter.

För Nike och Adidas finns det självklara fördelar med Gamification. Deras varumärke förknippas med något som är kul och samtidigt motiverar det människor att träna mer, och som bonus sprids varumärket till ännu fler människor. Alla vinner! Kan det bli bättre liksom?

Samuel på JMW skrev om hur Nike experimenterat med att koppla sitt poängsystem Nike Fuel och sina butiker – du kunde helt enkelt använda dina loggade kilometrar för att köpa prylar på deras sajt. Ett solklart och smart lojalitetsprogram. Däremot håller jag inte med JMW om att det är självklart positivt för Nike om alla som använder Nike+ spammar alla sina vänner hela tiden för att tjäna sociala fuel-poäng på det sättet. En roligare idé vore om man kunde skänka sina poäng till nå’n annan för att få upp dem ur soffan till exempel.

I slutändan tror jag nämligen att både företag och vi vanliga användare får vara lite försiktiga med alla dessa automatiska delningar av våra aktiviteter. Risken är annars att vi blir som den där golfaren som bara maler på. Spektakulära händelser – hole in one, vunnit en tävling – går väl an, men det vanliga nötandet på golfbanan eller i löpspåret blir snabbt tröttsamt för alla utom de mest entusiastiska.

Den bästa krishanteringen är den som aldrig behöver göras

I dag är krishantering något som de flesta är medvetna om, och som de flesta kan ge ett antal exempel på. I tidningarna uttalar sig experter med jämna mellanrum om hur bra – eller dåligt – krishanteringen har skötts vid olika tillfällen.

Problemet är bara att krishanteringen redan misslyckats i de flesta fall vi läser och hör talas om. Ett typexempel på ett sån’t fall är det amerikanska försäkringsbolaget Progressive.

Progressive har en försäkring som gör att om du är inblandad i en bilolycka, och den andra bilföraren inte är fullt försäkrad, så täcker Progressives försäkring upp för det så länge du inte var vållande. Förra sommaren dödades en av Progressives försäkringstagare när den andra bilföraren körde mot rött. Progressive vägrar dock att betala och har gått så långt som att försvara den förare som körde mot rött – den som alltså dödade deras kund – för att de ska slippa betala.

När det här hamnade i sociala medier blev det naturligtvis en storm. Det började med att offrets bror skrev ett inlägg på sin blogg, varpå Progressive skrev ett ganska klantigt formulerat svar. Brorsan och Progressive postade ytterligare ett par gånger, innan Seth Godin tog upp det på sin blogg.

Ridå. Efter det har story spritt sig över hela nätet.

Det går självklart att ha synpunkter på hur Progressive har hanterat kommunikationen i det här ärendet, både före och efter att det blev en kris, men i grund och botten handlar inte det här om krishantering. Den här krisen hade aldrig behövt uppstå.

En god princip för att undvika att hamna i blåsväder är nämligen att ställa sig följande fråga: ”Vad händer om det jag gör nu hamnar på Aftonbladets löp i morgon?” Den person på Progressive som bestämde att de skulle försvara den bilförare som dödat en av deras kunder måste missat den lektionen.

Fina restauranger serverar inte konserverad mat

Schemalagt material riskerar att kännas lika genuint som konserverad matOch det borde inte du heller göra.

Det är inget fel på konserver, tvärtom. Men man måste vara medveten om begränsningarna. Konserverad mat utan extra kärlek smakar inte hemlagat.

Ibland gör det inget – när du varit ute i naturen flera timmar en kall söndag i november är det få saker som slår kycklingsoppa i en termos. Men samma burkkonserv, uppvärmd utan extra kärlek på söndagsmiddagen för hela släkten kommer inte att ge dig några bonuspoäng hos svärmor.

Det finns massor av verktyg som låter dig schemalägga Tweets flera veckor i förväg. De har sina användningsområden, men om du bara importerar 100 fantastiska citat av kända personer och matar ut ett om dagen får de en omisskännlig smak av konserver.

En av Twitter’s främsta funktioner att de omedelbart fångar tidsandan. Vad som engagerar användare i hela världen i just denna sekund. I förrgår dog Steve Jobs och miljoner människor Twittrade om sin desperata saknad. Det är en sån där nyhet som folk kommer ihåg var de var när de hörde den.

Hur tror du att ett automatiserat Winston Churchill- eller Mark Twain-citat känns i den kontexten?

Schemaläggning är egentligen bara motiverat i två fall:

  1. När du vill skjuta upp publiceringen några timmar så att ditt material kan ses av fler.
  2. Du har förberett en serie blogg-poster som du vill publicera över en lite längre tidsperiod för att maximera trafiken.

Men även då bör du hålla ett öga på vad som händer så att ditt material inte uppfattas som helt feltajmat, eller överskuggas av någon mycket större mediahändelse.

Som jag skrivit tidigare – genuint engagemang i sociala medier tar tid. Det ska de göra.

Låt inte er närvaro på Facebook kidnappas av jurister

Johan Zetterström och Åsa Nelhans på advokatbyrån Baker & McKenzie skrev i Dagens Industri häromdagen (tyvärr bara i papperstidningen), om vikten av att ha en policy för medarbetarnas deltagande i sociala medier. I sak är det inte mycket att invända mot vad de säger: ”Vi menar att arbetsgivare är tvungna att acceptera en ökad användning av sociala medier. [De] bör därför i första hand ge rak information om hur sociala medier bör användas.”

Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en policy för sociala medier, men jag blir ändå oroad när jag ser jurister diskutera hur företag och deras anställda ska bete sig i sociala medier. Oron bottnar inte i att jurister skulle ha svårare att förstå sociala medier än andra, utan i den funktion de fyller hos ett företag.

En företagsjurists främsta uppgifter handlar om att tillvarata företagets intressen och att minimera företagets risker.

Problemet är bara att bra kommunikation inte handlar om att minimera risker. Det är inte samma sak som att man ska slänga all försiktighet överbord, eller att jurister är onödiga i en kommunikationsprocess. Men kommunikationsarbetet ska ledas av någon som vill säga något – inte av någon som mest tänker på att minimera företagets risker. Vill man undvika att säga nåt dumt är det nämligen enklast att vara tyst.

När ni tar fram er policy för sociala medier, fundera alltså först på hur ni kan uppmuntra era anställda att engagera sig och hur ni kan underlätta för dem att fungera som era ambassadörer. Inse att nästan alla situationer de stöter på kan hanteras genom att tillämpa sunt förnuft: ”Hur skulle min chef reagera om han såg det här?”

Först när ni är klara med det ska ni börja fundera på om det kanske är läge att låta en jurist se över er policy.

Godisföretaget som lyssnade

För en vecka sedan i dag publicerade hd.se krönikan “Ni sliter själen ur mig”, skriven av Patrik Lundberg. Krönikan handlar om den vardagsrasism Patrik möter som asiat, och nämner i förbifarten att där GB för några år sen fick löpa gatlopp i pressen för sin glass Nogger Black så är det ingen som reagerar på att Fazers godis Kinapuffar pryds av en väldigt gammalmodig nidbild av asiater.

Helsingborgs Dagblad är en stor lokaltidning, men den har normalt sett inget större inflytande på riksplanet. Men i de sociala medierna fick krönikan vingar, det Twittrades och Facebookades och bloggades. Patrik’s lågmälda sorg och slutraden ”För jag vill leva i Norden. Men ungefär en gång i veckan vill jag bara dö.” träffade uppenbarligen rakt i hjärtat på många svenskar.

Till skillnad från GB behövde dock inte Fazer löpa gatlopp i medierna. Söker du på Fazer Kinapuffar på Twingly hittar du inga rasande blogginlägg från den 13 september.

Men trots att de reaktionerna inte riktade in sig mot Fazer har de ändå lyssnat och tagit till sig av kritiken. Aftonbladet, Expressen, DN och SvD har idag artiklar om att den asiatiska nidbilden ska försvinna från påsen.

Ingen Twitterstorm. Ingen bloggbävning. Ändå lyssnar företagen. Något har hänt.

Jo, sociala medier tar tid. Det ska de göra.

Visma SPCS har precis presenterat en undersökning där det visar sig att bara knappt var femte småföretagare använder sociala medier. Ungefär 0.5 procent, alltså en på tvåhundra småföretagare, använder Twitter.

Det är intressant att se ryggmärgsreflexen hos oss som jobbar med de här sakerna. Vi som är övertygade om de sociala mediernas förträfflighet. Snabbt som ögat producerar kollektivet en lista med 10 exempel på småföretagare som är fantastiskt duktiga på sociala medier. En annan sätter ihop en lista med bra råd om hur man kan effektivisera arbetet med sociala medier.

Och det är inte det att de här människorna har fel. Men de missar poängen.

Det finns nog fortfarande de som är lite rädda för sociala medier, det är nog en hel del som är osäkra på exakt hur de ska göra, och naturligtvis de som inte riktigt förstår poängen. Men när jag pratar sociala medier är det sällan det här som är avgörande. Den absolut vanligaste invändningen jag möter är att det inte finns resurser eller tid.

Annonser kanske inte är den aktivitet som ger bäst ROI, men de har en fördel som sociala medier inte har – förutom pengar krävs det nästan ingenting av företaget. Sociala medier däremot kräver tid. Och det ska de göra – det handlar om relationer och dialog med kunderna trots allt. Du kan effektivisera arbetet, men till syvende och sidst är det så att din ROI står i proportion till hur mycket du satsar. Vi gör inte småföretagarna någon tjänst genom att förneka det.

Uppdatering: Det finns en hel del tjänster på nätet som är framtagna för att göra sociala medier enklare att hantera för de som försöker vara närvarande i många olika sociala medier, eller som vill skriva ett gäng uppdateringar och schemalägga dem för senare publicering. De här tjänsterna är onekligen väldigt bekväma, men en undersökning som publicerades nyligen visar att de tyvärr kan vara väldigt ineffektiva. Använder du ett externt verktyg för att uppdatera Facebook så minskar interaktionen från dina fans med upp till 70 procent. Uttryckt lite annorlunda så är det tre gånger mer sannolikt att dina fans ser och agerar på dina manuella uppdateringar, jämfört med om du postat dem via t ex Hootsuite.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare