Reformera gärna upphovsrätten, men börja med att avskaffa IPRED

Den enskilde ska ha rätt till frukten av sitt skapande. Till det kommer drivkrafter för skapande och att det ska löna sig att investera i det. De skapandevillkor och drivkrafter som följer av upphovsrätten är viktiga att vårda för att människor ska kunna leva på sin talang, sina idéer och på att utveckla kreativa tjänster.

via dn.se

Moderaterna Per Schlingman och Henrik von Sydow skriver i dag på DN Debatt om behovet av en reformerad upphovsrätt. Det är naturligtvis välkommet att de nu är villiga att debattera upphovsrätten. Men jag blir störd av att de får det att framstå som att fildelning/piratkopiering är ett problem ”för att människor ska kunna leva på sin talang” när Aftonbladet nyligen gick ut och berättade att artisterna i själva verket tjänar mer än någonsin på just sin talang.

Fildelningen är en konsekvens av att Internet är ett effektivare sätt att distribuera musik än plastbitar, men det är bara ett problem för skivbolagen som byggt hela sin affärsmodell på att just distribuera plastbitar.

Upphovsrätten behöver diskuteras, men om Moderaterna vill få någon som helst trovärdighet bör man börja med att avskaffa IPRED, en lag som enbart syftar till att skydda en bransch som vägrat att anpassa sig till ny teknik och förändrade konsumtionsvanor.

Posted via web from Nils rakt på sak

IPRED onödig – artisterna tjänar mer än någonsin

I går skrev Aftonbladet om en undersökning om hur  musikindustrin påverkats av fildelningen under de senaste 10 åren. Undersökningen har gjorts av två forskare på KTH och presenteras i sin helhet på måndag, men av de förhandsuppgifter som läckt redan nu verkar man kunna dra ett antal intressanta slutsatser:

Musikindustrin omsätter mer pengar än någonsin

Upphovsmännen, alltså artisterna som gör musiken, tjänar mer pengar än någonsin

Skivbolagens intäkter har sjunkit

Det här är glädjande siffror. En stor del av debatten kring fildelning har ju handlat om hur artister ska kunna försörja sig, men det visar sig alltså att den oron har varit överdriven. Det kommer att gå utmärkt även framöver. Historiskt sett har artister alltid varit tjänsteutövare – fram till den punkt då skivan uppfanns tjänade de bara pengar när de uppträdde och det är bara under det senaste dryga seklet som de kunnat bli stenrika utan att regelbundet framträda.

Undersökningen visar också väldigt tydligt att skivbolagens affärsmodell är stendöd. Det är varken positivt eller negativt, bara naturligt. Modern teknik har på område efter område slagit sönder skivbolagens affärsmodell, och de tillför inte längre särskilt mycket värde. Ett företag som inte kan anpassa sig när förutsättningarna förändras försvinner, trist för de inblandade men inget som påverkar samhället i stort.

Men man undrar ju förstås hur alla de politiker som var med och beslutade om IPRED känner sig i dag. Undersökningen visar ju med all önskvärd tydlighet att de blivit grundlurade. Upphovsmännen behöver inte IPRED, tvärtom klarar de sig bättre än någonsin. Istället har svenska politiker stiftat en lag som är ett kraftigt intrång i den personliga integriteten, som ger privata företag myndighetsliknande befogenheter, som öppnar för utpressningsliknande civilrättsprocesser mellan ojämlika parter, och som egentligen bara gynnar amerikanska skivbolag.

Snyggt jobbat!

Spotifys spottstyver till artisterna kommer växa

Expressen skriver i dag artikeln ”Ilskan växer mot Spotify” att artisterna får för lite betalt, och exemplifierar med Lagy Gaga som fått 1,150 kronor i ersättning för att hennes låt ”Poker Face” spelats en miljon gånger.

Det här är egentligen ingen nyhet, Expressen har rapporterat om det tidigare, då med tillägget att om Lady Gaga’s låt spelats i programmet Sommar hade hon och låtskrivaren fått en hundring ungefär, baserat på att programmet har runt en miljon lyssnare.

Alltså – det är fruktansvärt dåligt att Spotify betalar 1,150 kronor när en miljon människor lyssnat på låten. Men det är helt OK att SR betalar 100 kronor när en miljon människor lyssnat på låten.

Är det nån mer än jag som inte förstår?

För övrigt så får artisterna ersättning bland annat beroende på hur många betalande medlemmar Spotify har, samt hur mycket reklam Spotify lyckas sälja. Ju bättre det går för Spotify, desto bättre går det för artisterna. Och tvärtom. Låter rätt rimligt i mina öron.

Beviset: fildelning hotar skivbolagen, inte artisterna

Som jag skrev kort om igår så fortsätter upphovsrättslobbyns kamp för att lagstiftningsvägen skydda den affärsmodell som internet gjort obsolet. Igår larmade nämligen Ifpis vd om att många internetoperatörer raderar trafikuppgifter snabbare än förr, vilket är ett problem för de som behöver dessa trafikuppgifter för att bekämpa brott. Och det är ju ett problem, även om de flesta nog anser att jakten på pedofiler och rånare är viktigare än att sätta dit fultankande 15-åringar. Ytterligare en negativ effekt av IPRED.

Upphovsrättslobbyn gillar att peka på två trender för att visa att IPRED är nödvändigt: För det första pekar de på att CD-försäljningen gått ner under en lång rad år, för det andra pekar de på att den utvecklingen nu vänt sedan IPRED infördes. Det här måste ju innebära att upphovsrättsmännen tidigare gick miste om inkomster, men att de nu efter IPRED återigen får sin rättmättiga ersättning. FEL!

Det är rätt att CD-försäljningen gått ner under de senaste åren, och det har också lett till att skivbolagen tjänat mindre pengar. I juli skrev jag ett inlägg där jag beskrev hur internet dödat skivbolagens affärsmodell, och att det var den affärsmodellen som IPRED är tänkt att skydda. Och i dag hittade jag lite data som tycks visa att artisterna faktiskt tjänar mer pengar än någonsin.

Läs gärna hela blogginlägget, men i kortform handlar det om:

  • att det i första hand är skivbolagen som tjänar de stora pengarna på skivförsäljning, inte artisterna
  • att artisterna är de som tjänar mest pengar när de framträder live
  • att artisterna tjänar betydande summor när deras låtar spelas offentligt, och det har inte alls påverkats av fildelningen

Mycket tydligare än så här blir det inte – IPRED är en lag som i första hand gynnar skivbolagen genom att skydda en obsolet affärsmodell. Om fokus hade legat på hur mycket pengar artisterna tjänar, i stället för på pseudo-relevanta mått som skivförsäljning och skivbolagsvinster, hade det aldrig funnits något skäl att införa IPRED.

Förlängningen av upphovsrätten får vänta

I våras röstade EU-parlamentet igenom en lag som skulle ge musiker förlängd upphovsrätt från dagens redan långa 50 år, till 70 år. Det är bättre än de 95 år som skivindustrin vill ha, men som jag skrivit tidigare är det naturligtvis åt helvete för långt. Som så mycket annat som har med upphovsrätt att göra så gynnar det bara de stora förlagen och har väldigt lite med de verkliga upphovsmännens intressen att göra.

För att det ska kunna bli lag krävs dock att förslaget godkänns av ministerrådet, men där har det som tur är stött på förhinder. Tydligen finns det en blockerande minoritet av länder som gör det omöjligt att få igenom lagen nu, och det läggs därför på is tills vidare. Det är skönt att se att upphovsrättslobbyn i varje fall inte lyckats lura våra politiker på alla områden.

Så har modern teknik dödat skivbolagens affärsmodell

HAX analyserade för några dagar sedan i ett intressant inlägg vad ”rätten att kunna försörja sig på sitt arbete” egentligen innebär. För att försöka förstå skivbolagens existensberättigande började jag skriva, och det här är resultatet:

Skivbolag är en relativt modern företeelse. Innan dagens cd-skivor kom LP-skivor och innan dess de så kallade stenkakorna. Men allting började med fonografen som uppfannas av Thomas Edison 1877 och såldes kommersiellt från 1890. Enligt Wikipedia är EMI världens äldsta skivbolag – bildat 1931 men byggt på skivbolag som bildades redan 1897.

Affärsmodellen för skivbolag har alltså funnits i 112 år, och benar man upp den i sina beståndsdelar är den ganska enkel.

Hitta en duktig artist. Spela in låtar. Massproducera kopior. Marknadsföra kopiorna. Distribuera kopiorna. Vart och ett av dessa steg krävde kunskap, talang och kapital. Det var förenat med en inte försumbar risk, och resultatet var ett mervärde för konsumenten. Och den som tar risker och skapar mervärde kan som bekant ta ut ett pris för det.

Men i och med datorernas och Internets intåg har arbetet förändrats i grunden:

Talangjakten. Att hitta artister är inte längre särskilt svårt och till skillnad från ett skivbolag behöver du inte veta om musiken går att sälja eller inte – du behöver bara veta om du gillar den.

Inspelningen. Att spela in låtar brukade kräva svindyr utrustning. I dag kan du spela in en låt hemma i vardagsrummet med en vanlig pc och utrustning för några tusen.

Massproduktionen. Massproduktion av digitala kopior är i dag oskiljbar från distribution (när en låt laddas ner från nätet, distribueras, skapas samtidigt en ny kopia), den tar i stort sett ingen tid alls och kostar i praktiken inte heller några pengar.

Marknadsföringen. Marknadsföring kostar fortfarande pengar, men även här har Internet förändrat. Små artister utan pengar men med mycket tid kan faktiskt marknadsföra sig via bloggar och andra sociala medier.

Det här är naturligtvis lite förenklat, men värdet av vart och ett av de steg som skivbolagen tidigare var ensamma om att klara har kraftigt underminerats av den moderna tekniken. Så det är motiverat att fråga för vems skull vi har skivbolag egentligen.

Även Google har uppsåt till medhjälp till upphovsrättsbrott

Det är många som påpekat att det i praktiken inte är särskilt stor skillnad på Google och the Pirate Bay då det i båda fallen handlar om sökmotorer som länkar till material som är upphovsrättsskyddat, och material som inte är det (Nakna Sanningen, Lage Rahm (MP) på SvD Brännpunkt, Prylportalen)

Motargumentet som framförs är att Google har ett annat uppsåt än the Pirate Bay. (Anders Emretsson, Teknikhemmet.se, Karl Olsson, immaterialrättsexpert på Awapatent.)

Utan att vara jurist, än mindre expert, så vet jag att uppsåt i lagens mening har lite olika nyanser – det finns Direkt uppsåt, Indirekt uppsåt och så kallat Eventuellt uppsåt. Skillnaderna mellan dessa är föremål för uppsatser och jag är som sagt bara lekman, men som jag förstår det är skillnaden i tur och ordning att:
1. Du fildelar med avsikt att bryta mot upphovsrätten
2. Du fildelar utan att egentligen vilja bryta mot upphovsrätten men inser att det blir följden
3. Du fildelar utan att vilja bryta mot upphovsrätten men du är medveten om att risken finns och skulle fildela även om du visste att utgången skulle bli ett upphovsrättsbrott. I uppsåtsbegreppet ryms även Vårdslöshet.
4. Du är helt enkelt klantig och ”råkar” fildela – hur nu det skulle gå till.

Jag tror att de flesta kan enas om att the Pirate Bay hamnar antingen i kategori 1 eller 2. För de som läst avdelningen med juridisk korrespondens på the Pirate Bay råder ingen tvivel om att grabbarna visste att upphovsrättsbrott skedde med hjälp av deras sökmotor. För att Direkt uppsåt ska gälla måste de rimligtvis velat göra ett politiskt ställningstagande mot upphovsrätten, men för 2 räcker det om de insett att upphovsrättsbrott skulle bli följden.

Det som är intressant är att Google, som jag tolkar det, hamnar i kategori 3. De inser att risken finns att deras sökmotor kan användas till upphovsrättsintrång, de inser att många använder den till det, och de fortsätter ändå.

Google har med andra ord i vid bemärkelse uppsåt till medhjälp till upphovsrättsbrott. Sajten ThePirateGoogle illustrerar detta bra – söker du på Wolverine där får du fram alla träffar på Google som pekar på en torrent-fil. Man kan invända att Google ju tar bort upphovsrättsskyddat material på uppmaning – men även om de gör vad de kan, bidrar de till att sprida upphovsrättsskyddat material eftersom det är omöjligt för dem att hålla jämna steg med allt som läggs upp och indexeras.

Om påföljden för brottet står i relation till uppsåtet med brottet bör Google rimligtvis få en mildare påföljd – men dömas bör de.

Men, menar jag, frågan är naturligtvis mer komplicerad än om om grabbarna haft uppsåt eller inte. För att uppsåt ska bli aktuellt måste man fastställa att ett brott faktiskt har begåtts. Brottet de är fällda för är medhjälp, och det har räckt med att länka till ett ställe där man kan begå brott. Nätet är fullt av såna ställen – tänk på alla sajter där du kan importera droger. Google länkar till dem också. Om det nu visar sig att länkning faktiskt är ett lagbrott – vill vi verkligen ha det så? Det skulle nämligen få enorma konsekvenser.

Och i rimlighetens namn – om det är olagligt att länka till ett ställe där man kan begå brott, borde väl instruktioner om hur man begår brott vara ännu värre? Inte bara nätet är fullt av sån’t material, stora delar av litteraturen är också full av beskrivningar. Bör den här typen av material också vara förbjudet? Det skulle  så fall få ännu större konsekvenser. I Australien, där man filtrerar material, har bland annat en sajt som förespråkar aktiv dödshjälp, hamnat på den Australiensiska regeringens svarta lista.

Om vi fastställer att länkning är detsamma som medhjälp, öppnar vi för ett samhälle som i varje fall jag inte vill se – där politiker eller ännu värre, tjänstemän, bestämmer vad vi får och inte får läsa.

Grattis Per Gessle – ”Sommartider” får skydd fram till 2052

I gårdagens omröstning i EU-parlamentet gick förslaget om att förlänga upphovsrätten för skivor från dagens 50 år till 70 år igenom. Det rapporterar bland annat DN, Sveriges Radio och E24. Som jag skrivit tidigare, jag kan inte hjälpa att jag tycker det är hål i huvet att musik ska ha ett längre skydd än medicin.

Allt hopp är dock inte ute, EU-parlamentet är bara rådgivande och det är ministerrådet som fattar det slutgiltiga beslutet.

Ryktet om papperstidningens död är inte överdrivet

Anna Serner, vd för Tidningsutgivarna, skrev för några dagar sedan ett inlägg med anledning av den utveckling vi ser i USA där papperstidningar går omkull till höger och vänster (33 bara sen i december, enligt Resumé), och det faktum att så få av dagens unga mediekonsumenter säger sig se en framtid där de prenumerar på en morgontidning. Hon tycker att det fästs alldeles för mycket vikt vid vad de säger, och menar att om man frågat dagens tidningsprenumeranter för tio år sedan hade de också sagt att de inte skulle haft morgontidning.

Kristofer Björkman, grundare av Newsdesk, svarade redan samma dag att även om man ska ta det folk säger om sina vanor om tio år med en nypa salt, så grundläggs medievanorna i tidig ålder. Och att allt fler ungdomar i dag vänjer sig vid sociala medier istället för morgontidningar.

Personligen tror jag inte att vi kommer att ha morgontidningar i pappersform i framtiden, även om jag är övertygad om att vi kommer att ha det om tio år.

I dag finns det få, bra alternativ till att läsa tidningen på papper. De webbsidor vi läser idag är visserligen mer tidningslika än de vi hade för tio år sedan, och de erbjuder i många fall mycket mer än bara statiska tidningstexter. Men pappersnostalgikerna hävdar, med viss rätt, att tidningens gränssnitt fortfarande är oöverträffat. Och sen säger de ”… och man kan ju inte ta med sig datorn in på toa eller på tåget”.

Det är ett kortsiktigt tankesätt, och jag tycker Anna Serner tar lite väl lätt på de utmaningar tidningsbranschen står inför. Jag har sagt upp morgontidningen efter att ha märkt att jag mer och mer läser på min iPhone (även om det inte alltid är en njutbar upplevelse). Ingen vet exakt hur morgondagens mediakonsumtion kommer att se ut, men jag är övertygad om att det inte blir på papper. Om det sen blir på kontaktlinser, glasögon, e-papper, medialäsare, dimma eller nåt helt annat återstår att se, men det är den vägen vi kommer gå.

En annan sak vi vet är att de traditionella affärsmodellerna som bygger på att ta betalt för enstaka exemplar får problem när innehållet kan digitaliseras. De slutar helt enkelt att fungera, något som både Oscar Swartz och Anders Mildner skrivit bra om.

Så, istället för att luta sig tillbaka och fåfängt hoppas på att dagens ungdom kommer att bete sig som gårdagens ungdom, borde Anna Serner fundera på hur tidningar ska kunna ta betalt alls i framtiden. För som Clay Shirky skrev på sin blogg för en tid sedan – även om samhället inte behöver tidningar, så behöver vi journalistik. Bra journalistik kostar, men än är det ingen som kommit på hur de ska kunna ta lika bra betalt för journalistik som enbart publiceras digitalt.

Gör Per Gessle verkligen mer för samhället än Astra?

Efter ett tips på Henrik Alexandersson blogg hittade jag en ledare på Financial Times som kraftigt ifrågasätter inte bara att EU vill förlänga nuvarande copyright-skydd till 95 år, utan även att copyright-skyddet faktiskt är så långt som 50 år i dag. Med undantag av ett fåtal borgerliga riksdagsledamöter så återfinns de flesta debattörer om copyright och fildelning till vänster om politikens mittfåra. Det gör det ganska lätt för ledarsidor och alliansföreträdare att avfärda argumenten som trams från vänstersympatisörer och anarkister. Det kan man knappast anklaga Financial Times för.

Jag är för upphovsrätt, men jag som jag skrivit tidigare är upphovsrätten inte en helig princip, den måste vara underordnad den större samhällsnyttan och det är dags att se över den med tanke på de förändringar som Internet medfört.

Av någon anledning fick artikeln i Financial Times mig att tänka på patenträtten: Här talar vi inte om några 95 år, eller ens 50 år av skydd. Det tog 17 år och åtskilliga miljarder för Astra att utveckla Losec – och precis som film- och musikindustrin gjorde de detta helt utan garantier för att lyckas. Efter detta fick Astra ett patent på Losec i 20 år. 20 år för att ta igen 17 års utvecklingskostnader. Jag hade tänkt skriva om orimligheten i att Per Gessle har ett mer långtgående skydd än Astra, trots att Astra tar en väsentligt större risk, men i min research hittade jag en debattartikel av Christofer Fjellner (M) som publicerades 7 mars i år. Samma idé, samma exempel – så jag nöjer mig med att att länka dit istället.

Uppdatering
22/4/09 @14.58: SvD publicerar i dag en artikel om omröstningen senare i vår.
21/4/09 @20.50: Anders Mildner publicerade i dag en oerhört välskriven artikel om hur Internet påverkat värdet av objekt som är nära förknippad med upphovsrätt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 010 andra följare