Priset för säkerhet och priset för frihet

Anders Mildner, vars texter jag alltid uppskattar, har skrivit en tänkvärd krönika i gårdagens SvD. Den fick mig att fundera över vad vi är villiga att ge upp för att uppnå en höjd känsla av säkerhet, och vilket pris vi är villiga att betala för att vara fria.

De som nu arbetar för mer övervakning på nätet (politiker, polis och säkerhetstjänster) gör det med argument som är svåra att värja sig mot. ”Vi måste bekämpa terrorism och brottslighet.” Ingen tycker väl egentligen något annat.

Men problemet med de här argumenten är att de ständigt kan återanvändas för utökad övervakning, oavsett hur mycket övervakning vi redan har. För oavsett hur mycket övervakning vi har kommer det att finnas terrorister som lyckas – som någon polis sa: ”Terroristerna behöver bara lyckas en gång – vi måste lyckas varje gång.”

Terrorism fanns långt innan internet och behöver inte internet för att fungera. Tvärtom visar det sig att Al Quaida när de planerar nya terrordåd undviker att använda sig av modern teknik som Internet och mobiltelefoni och förlitar sig på kurirer i stället (saknar tyvärr källa till detta, kan någon hitta den vore jag glad). Det är inte heller så att polis och säkerhetstjänster lämnar ut några garantier eller ens ambitionsnivåer för vad de ska klara av när de kartlägger alla mail, telefonsamtal och webbsidor du besöker. Allt de säger är att det kommer att bli ”säkrare”, utan närmare definition.

Ett liknande resonemang kan föras kring brottslighet. Tittar vi på den brottslighet som får mest utrymme i media, och som man därmed kan anta upprör flest människor, har den väldigt lite med Internet att göra. Rån, mord, misshandel och andra typer av våldsbrott är vad de flesta är mest oroade över – och dessa brott lär inte bli väsentligt färre om säkerhetstjänsten får tillgång till varenda svensks mail- och telefonloggar.

Det är möjligt att en del terrorattentat kommer att kunna undvikas med ökad övervakning, och det är nästan helt säkert att en del brott kommer att kunna klaras upp som annars hade varit svåra att lösa. Men hur många!?

Låt oss en gång för alla enas om en sak – det går inte att helt förhindra brottslighet och terrorism, oavsett hur mycket övervakning vi har. Inte ens amerikanska fängelser, där den personliga integriteten av naturliga skäl är helt avskaffad, är brottsfria zoner. Med andra ord kommer utökad övervakning bara att till viss grad att lyckas minska terrorism och brottslighet.

Men om bara ett enda terroristdåd kan förhindras, är det då inte värt alla uppoffringar? Det krassa svaret är nej.

Förväxla inte det här med en åsikt. Det är det inte. Den bistra sanningen är att samhället tillåter alla möjliga saker som man med 100% säkerhet vet kommer att leda till dödsfall. Rökning och alkohol är två exempel på sånt som är tillåtet och ändå varje år dödar långt fler än attackerna mot World Trade Center bara i Sverige. Listan över saker som visserligen inte är tillåtna, men som vi inte bekämpar med alla till buds stående medel är ännu längre. Knark. Fort- och fyllekörning. Kvinnomisshandel.

Vi gör helt enkelt avvägningar. Vad kostar det? Hur mycket personlig integritet skulle vi tvingas ge upp? Ett exempel – majoriteten av all kvinnomisshandel sker i hemmet, inte sällan av missbrukande män. Införde vi ett system där vi registrerade all alkoholkonsumtion i Sverige och vägrade dömda hustrumisshandlare och fyllekörare att handla alkohol skulle vi drastiskt minska kvinnomisshandeln och fyllekörningarna. Om vi vidare installerade kameror och/eller mikrofoner i alla hem skulle antalet misshandlade kvinnor minska ytterligare. Att det inte görs beror enbart på att kostnaderna är för höga, och att intrånget i den personliga integriteten skulle bli för stort.

Eller för att uttrycka sig lite krasst – vi är villiga att offra ett stort antal kvinnors liv varje år, för att behålla vår frihet och ha en någorlunda balanserad budget.

Frihet är inte gratis. Utan den övervakning som FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet med flera lagar och regler innebär, kan det komma att kosta oss ett terrordåd. Jag är inte man att avgöra hur stor risken är, men jag tror inte den är överhängande.

Men på samma sätt är inte heller ökad säkerhet gratis. Ökad säkerhet kräver mer övervakning, och priset vi betalar är mindre frihet, färre personer som mot anonymitet vågar läcka missförhållanden till pressen, ökad självcensur. Det är inte ett samhälle någon av oss vill leva i.

Annonser

Internet är annorlunda och ändå likadant

Andreas Ekström hävdar i dagens Expressen att det måste finnas olika regler för Internet och resten av samhället, eftersom skalorna är olika. Det var OK att dela med sig av sina låtar på kasett till fem sex polare, men det är inte OK att dela med sig av sina låtar på nätet eftersom de då kan spridas till fem sex miljoner. Eller ännu fler.

Andreas Ekström är inte helt ute och cyklar, men det finns flera problem med hans resonemang:

För det första så framställer Andreas Ekström kasett- och diskettkopiering som en slags oskuldsfull lek som det fanns allmän acceptans för. Det är bara fel. Industrin lobbade och motarbetade piratkopiering på kasett och diskett minst lika kraftfullt som man idag motarbetar piratkopiering på nätet, och med samma argument som i dag (Jan Lindgren, Stefan Stenudd). Det var bara bland Andreas Ekströms jämnåriga som det var allmänt accepterat. Eftersom industrin inte lyckades förbjuda kasettbanden (det fanns för många legitima användningsområden) infördes den så kallade privatkopieringsskatten, som för övrigt finns kvar.

För det andra så är det bara för digitala invandrare som Andreas Ekström och undertecknad som Internet är annorlunda jämfört med hur det var förr. För de generationer som växer upp nu är Internet lika naturligt som telefon och tv. De gör ingen skillnad på om de chattar eller snackar i telefon med sina kompisar. De kan inte se varför det ska vara olika regler för avlyssning om de pratar i mobiltelefon, vanlig telefon eller Skype-telefon. De har svårt att förstå varför det är OK att spela in ett program från TV, men inte OK att ladda ner samma program som är inspelat från TV från nätet. Om nu inte medborgarna själva gör en distinktion mellan Internet och resten av samhället, hur kan då lagstiftarna hävda att det krävs speciallagar för Internet?

Till sist: Ja, det är skillnad på den masskopiering som blir möjlig med Internet, och den privatkopiering som blev möjlig med kasettbanden. Effekten av en miljon olagliga kopior är mycket mer kännbar för skivbolagen. Men Andreas Ekström väljer att blunda för att tekniken som gör det möjligt att sprida en miljon olagliga kopior, är samma teknik som gjort skivbolag i stort sett överflödiga. Skivbolagens existensberättigande var att det krävdes stort kunnande, stora investeringar och ett stort risktagande för att hitta artister och spela in låtar, och sedan massproducera och distribuera kopiorna. Investeringarna, kunnandet och risktagandet skapade ett mervärde för konsumenterna som skivbolagen kunde ta betalt för. Men eftersom kopiering och distribuering i dag kostar när noll kronor, och kostnaderna för inspelning har sjunkit dramatiskt, tillför inte skivbolagen längre särskilt mycket mervärde.

Ska vi ha specialregler för Internet kan vi inte bara ha det för att hantera vissa av effekterna. Då måste vi ta hänsyn till alla effekterna. Och en av dessa effekter är att enstaka kopior inte har något värde (Oscar Swartz, Anders Mildner) – och då kan man inte ta betalt för enstaka kopior.

Så har modern teknik dödat skivbolagens affärsmodell

HAX analyserade för några dagar sedan i ett intressant inlägg vad ”rätten att kunna försörja sig på sitt arbete” egentligen innebär. För att försöka förstå skivbolagens existensberättigande började jag skriva, och det här är resultatet:

Skivbolag är en relativt modern företeelse. Innan dagens cd-skivor kom LP-skivor och innan dess de så kallade stenkakorna. Men allting började med fonografen som uppfannas av Thomas Edison 1877 och såldes kommersiellt från 1890. Enligt Wikipedia är EMI världens äldsta skivbolag – bildat 1931 men byggt på skivbolag som bildades redan 1897.

Affärsmodellen för skivbolag har alltså funnits i 112 år, och benar man upp den i sina beståndsdelar är den ganska enkel.

Hitta en duktig artist. Spela in låtar. Massproducera kopior. Marknadsföra kopiorna. Distribuera kopiorna. Vart och ett av dessa steg krävde kunskap, talang och kapital. Det var förenat med en inte försumbar risk, och resultatet var ett mervärde för konsumenten. Och den som tar risker och skapar mervärde kan som bekant ta ut ett pris för det.

Men i och med datorernas och Internets intåg har arbetet förändrats i grunden:

Talangjakten. Att hitta artister är inte längre särskilt svårt och till skillnad från ett skivbolag behöver du inte veta om musiken går att sälja eller inte – du behöver bara veta om du gillar den.

Inspelningen. Att spela in låtar brukade kräva svindyr utrustning. I dag kan du spela in en låt hemma i vardagsrummet med en vanlig pc och utrustning för några tusen.

Massproduktionen. Massproduktion av digitala kopior är i dag oskiljbar från distribution (när en låt laddas ner från nätet, distribueras, skapas samtidigt en ny kopia), den tar i stort sett ingen tid alls och kostar i praktiken inte heller några pengar.

Marknadsföringen. Marknadsföring kostar fortfarande pengar, men även här har Internet förändrat. Små artister utan pengar men med mycket tid kan faktiskt marknadsföra sig via bloggar och andra sociala medier.

Det här är naturligtvis lite förenklat, men värdet av vart och ett av de steg som skivbolagen tidigare var ensamma om att klara har kraftigt underminerats av den moderna tekniken. Så det är motiverat att fråga för vems skull vi har skivbolag egentligen.

Antalet avlyssnare ökar redan innan FRA-kablarna är på plats

Min största invändning mot FRA-lagen har alltid varit att vi bygger upp en infrastruktur för massavlyssning. När FRA-lagen antogs av Riksdagen var det med motiveringen att bara FRA skulle få avlyssna, och att bara Riksdagen och Försvaret skulle få beställa avlyssning. Och det låter ju på sätt och vis rimligt – att försvaret behöver bedriva underättelseverksamhet är ju inte direkt någon nyhet.

Problemet är att där infrastruktur är dyrt, krångligt och tidskrävande att få på plats, så är lagar förhållandevis lätta att stifta och ändra. Frånvaron av en infrastruktur för massavlyssning är därmed ett effektivt skydd för den personliga integriteten, medan lagar inte är det. När infrastrukturen väl är på plats kommer fler och fler att komma på goda skäl till varför just de ska ha rätt att bedriva avlyssning.

Jag hade trott att det skulle dröja tills efter infrastrukturen var på plats, men jag är uppenbarligen väldigt naiv. Scaber Nestor skriver i dag på sin blogg om hur polisen redan i mars i år gjorde framstötningar att få använda sig av FRA’s infrastruktur och hur Säpo med all sannolikhet också kommer att få möjlighet att avlyssna i kabel. Och för den som tror att FRA enbart sysslar med avlyssning när rikets säkerhet är hotad bör veta att de var inblandade i upplösningen av ett Finskt (!) kidnappningsdrama för några veckor sedan.

Jag får fortfarande frågor om varför jag röstade på Piratpartiet i EU-valet. Det här är anledningen. Vår regering och för all del även oppositionen bygger med stor beslutsamhet upp ett övervakningssamhälle som vi aldrig sett maken till i Sverige, och det skrämmer mig utav bara helvete.