”Be Awesome!” är ingen strategi för sociala medier

Webben svämmar över av goda råd om sociala medier. Det är ”10 smarta sätt att …” hit och ”3 exempel på …” dit. Det är sällan särskilt revolutionerande, men det behövs inte alltid. Ibland måste man höra en sak flera gånger från olika perspektiv innan polletten trillar ner.

Det finns dock en typ av råd som jag tycker är direkt förolämpande, och de kan samlas under etiketten ”Be Awesome!” I princip handlar de här råden om att det är meningslöst att ge sig in i sociala medier om man inte redan är fantastisk.

J.C. Kendall har skrivit ett inlägg på socialmediatoday som är ett bra exempel på det.

Enligt J.C. Kendall är det meningslöst, nej rentav farligt, att ge sig på sociala medier innan följande kriterier är uppfyllda:

  • Du ska älska det du gör och vara en expert på det
  • Du ska vara välkänd och ditt varumärke ska vara autentiskt och minnesvärt
  • Du ska sponsra ett knattelag eller på annat sätt bidra till samhället
  • Du ska vara överlägsen jämfört med dina konkurrenter
  • Dina produkter och tjänster ska vara så överlägsna att de säljer sig själva
  • Du ska kunna förklara hela ditt erbjudande på mindre än 30 sekunder
  • Du ska ha en sajt eller blogg som finns på Googles topp 10
  • Du ska ha flera översvallande kund case
  • Ditt företag ska vara lönsamt

Jag kan inte på rak arm komma på ett enda företag som uppfyller alla dessa kriterier. Ett företag som kommer nära att uppfylla de flesta är Apple. Och de är berömda bland annat för att de inte gör nånting i sociala medier.

Bakom den här rätt löjliga listan finns ändå som så ofta ett korn av sanning.

Sociala medier är ett sätt att mötas och kommunicera, varken mer eller mindre. Det kommer inte automatiskt att göra era produkter och tjänster bättre. Har du lätt att hitta leads men svårt att få till avslut är det inte sociala medier ni ska fokusera på. Har du svårt att behålla personal kommer en tjusig LinkedIn-sida inte att ändra på det. Det är utmaningar du måste ta tag i oavsett sociala medier.

Men skjut inte upp sociala medier tills ni löst alla andra problem, för den dagen ni uppfyller alla kriterier i listan ovan kanske aldrig kommer. Och som företag har ni inget val. Förr snarare än senare kommer ni att behöva hantera sociala medier av den enkla anledningen att folk lägger mer och mer tid på sociala medier, och mindre och mindre tid på traditionella medier som tidningar och tv. Vill ni sälja måste ni finnas där kunderna finns. Vill ni hitta personal måste ni finnas där jobbsökarna finns. Svårare än så är det inte.

Men det J.C. Kendall missar är att det första steget ut i sociala medier faktiskt inte är att likea och posta. Det är att lyssna.

Annonser

Gamification – när allt blir ett spel kan det lätt bli lite för mycket

Golfare är typexemplet på hur ett intresse gör det näst intill omöjligt att umgås med utövarna. Har du två golfare på middag riskerar de att ta över hela diskussionen. Självklart går det att byta ut golf mot jakt, segling, fiske, bridge, fotboll eller nå’t annat – och med sociala medier och Gamification tas detta nu till helt nya nivåer.

Gamification är en trend med några år på nacken men som det talats allt mer om det senaste året. Enkelt uttryckt handlar Gamification om att introducera spelidéer som att samla poäng, nå nya nivåer och liknande, i sammanhang som inte har med spel att göra. Det absolut tydligaste exemplet finns på träningsområdet där det i dag finns en rad olika sajter som gör din träning till ett spel – Runkeeper, Fitocracy, Nike+, miCoach. Runkeeper och Fitocracy är fristående, medan Nike+ och miCoach är knutna till Nike och Adidas.

Och självklart kan du dela med dig av dina resultat på Facebook och Twitter.

För Nike och Adidas finns det självklara fördelar med Gamification. Deras varumärke förknippas med något som är kul och samtidigt motiverar det människor att träna mer, och som bonus sprids varumärket till ännu fler människor. Alla vinner! Kan det bli bättre liksom?

Samuel på JMW skrev om hur Nike experimenterat med att koppla sitt poängsystem Nike Fuel och sina butiker – du kunde helt enkelt använda dina loggade kilometrar för att köpa prylar på deras sajt. Ett solklart och smart lojalitetsprogram. Däremot håller jag inte med JMW om att det är självklart positivt för Nike om alla som använder Nike+ spammar alla sina vänner hela tiden för att tjäna sociala fuel-poäng på det sättet. En roligare idé vore om man kunde skänka sina poäng till nå’n annan för att få upp dem ur soffan till exempel.

I slutändan tror jag nämligen att både företag och vi vanliga användare får vara lite försiktiga med alla dessa automatiska delningar av våra aktiviteter. Risken är annars att vi blir som den där golfaren som bara maler på. Spektakulära händelser – hole in one, vunnit en tävling – går väl an, men det vanliga nötandet på golfbanan eller i löpspåret blir snabbt tröttsamt för alla utom de mest entusiastiska.

Den bästa krishanteringen är den som aldrig behöver göras

I dag är krishantering något som de flesta är medvetna om, och som de flesta kan ge ett antal exempel på. I tidningarna uttalar sig experter med jämna mellanrum om hur bra – eller dåligt – krishanteringen har skötts vid olika tillfällen.

Problemet är bara att krishanteringen redan misslyckats i de flesta fall vi läser och hör talas om. Ett typexempel på ett sån’t fall är det amerikanska försäkringsbolaget Progressive.

Progressive har en försäkring som gör att om du är inblandad i en bilolycka, och den andra bilföraren inte är fullt försäkrad, så täcker Progressives försäkring upp för det så länge du inte var vållande. Förra sommaren dödades en av Progressives försäkringstagare när den andra bilföraren körde mot rött. Progressive vägrar dock att betala och har gått så långt som att försvara den förare som körde mot rött – den som alltså dödade deras kund – för att de ska slippa betala.

När det här hamnade i sociala medier blev det naturligtvis en storm. Det började med att offrets bror skrev ett inlägg på sin blogg, varpå Progressive skrev ett ganska klantigt formulerat svar. Brorsan och Progressive postade ytterligare ett par gånger, innan Seth Godin tog upp det på sin blogg.

Ridå. Efter det har story spritt sig över hela nätet.

Det går självklart att ha synpunkter på hur Progressive har hanterat kommunikationen i det här ärendet, både före och efter att det blev en kris, men i grund och botten handlar inte det här om krishantering. Den här krisen hade aldrig behövt uppstå.

En god princip för att undvika att hamna i blåsväder är nämligen att ställa sig följande fråga: ”Vad händer om det jag gör nu hamnar på Aftonbladets löp i morgon?” Den person på Progressive som bestämde att de skulle försvara den bilförare som dödat en av deras kunder måste missat den lektionen.